Arkiv för juli, 2007

Skapelsedagarnas indelning

juli 29, 2007 vid 9:37 e m · Arkiverad under genesis 1

Rasmus funderar i sitt andra inlägg dels över hur skapelsedagarna skall indelas; 2+2+2+1 eller 3+3+1, dels kring varför det om den andra dagens verk och om skapandet av människan den sjätte dagen inte konstateras att ”det är gott”. Jag tror att de två frågorna besvarar varandra.

Låt oss ställa upp dagarna i två pararella kolumner:

 

Dag 1 Ljuset Dag 4 Solen, månen, stjärnorna

Dag 2 Himlen och havet Dag 5 Fiskar, fåglar

Dag 3 Jorden, grönska Dag 6 Landdjur, Människan

Båda grupperna rymmer fyra skapelseakter under tre dagar. Den sista dagen i varje grupp har två skapelseakter. I båda kolumnerna går riktningen uppifrån och ner; från himlens övre regioner, genom havets och himlavalvets domäner som här är sammankopplade, ner till jorden. Under de tre första dagarna skapas, eller särskiljs, det som sedan under de tre följande dagarna skall ”utsmyckas” med djur och allehanda kräleri flyg och flax.

den första gruppen är strängt taget den enda skapelseakten skapelsen av ljuset, andra och tredje dagens verk består av runtskyfflandet av vatten; först för att skapa himlavalvet, sedan för att avtäcka jorden. Enligt Rashi är det därför som det aldrig sägs om den andra dagen att ”Gud såg att det var gott”: den del av skapelsen som inbegriper vattnet var inte färdig och formuleringen återkommer istället två gånger på den tredje dagen.

”Det var gott…” är förresten inte den enda uteblivna formuleringen: Den femte dagen borde det ha följt ett ”Och det blev så” efter skapandet av fåglarna och fiskarna.
I de textkritiska anmärkningarna till Bibel 2000 står det att samma formulering under pararelldagen, dag två, i den masoretiska texten kommer först en vers senare, i slutet av vers sju. I den nya översättningen har man följt Septuagintan (?) och flyttat ”tillbaka” orden.

Det är någonting särskilt med den andra dagen, den kortaste, oansenligaste av skapelsedagarna. Den är källan till vattnen som skall bli de olika domänerna. Formuleringar försvinner, flyttar på sig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det känns som om dag två är någon slags nod, nyckeln till dagarnas ordning.

En sista sak:

Det står ingenstans att den sjunde dagen någonsin skulle ta slut.

/Jon

Kommentarer (1)

Från kaos till ordning

juli 13, 2007 vid 6:14 f m · Arkiverad under genesis, genesis 1, ordning

I Genesis första kapitel skapas inte bara världen utan en grundläggande ordning. En ordning som sedan all annan ordning kan byggas på. Rasmus har redan skrivit om skapandet av veckan, de sju dagarna. En indelning av tiden är en nödvändig förankringspunkt för att ur ett kaos skapa en tillvaro. På så vis förklarar skapelseberättelsen för oss varför vi behöver ordning och frågan är givetvis om någonting egentligen existerar om det inte finns ett system som binder samman alla olika ting som existerar.

Första berättelsen i Genesis slår fast innebörden för en rad grundläggande begrepp, vad som är himlavalv och vad som är hav, vilka olika typer av djurarter som finns, vad dessa arter äter och inte äter, vad som är upp och vad som är ner. En rad begrepp för människan att kunna orientera sig i tillvaron. När detta basutbud av logik och ordning är fastställt kan människan fortsätta att utöka och förfina ordningen och språket med moral, religiösa riter, traditioner och statskick för att slutligen bilda ett samhälle. Utan att gå händelserna i förväg så vågar jag säga att det är detta som händer i de fem moseböckerna.

Om man skulle kunna riva upp den ordning som skapelsen grundlagt och återigen arbeta fram en ordning, om man skulle kunna vända ut och in på rätt och fel, vända upp och ner på världen så att himmel är hav och hav är himmel, så torde det vara lättare att förstå poängen med skapelsen.

När jag började att läsa om första kapitlet i Genisis gick jag ut för att titta på och lite fritt fundera kring skapelsen. På en kulle i Mälardalen kunde jag blicka ut över dels Guds skapelse i form av berg, växter, varelser och himlavalv dels över det som samhället har skapat såsom motorväg, bostadsområden, skolgårdar, lekplatser. Det var en vacker plats där det var uppenbart hur inlandsisen en gång format de mjuka kullar som reste sig på var sin sida om Mälarens blanka vatten. Jag hörde också ljud från en angränsande byggarbetsplats, vilket ledde tankarna till fortsatt skapelse.

På denna plats låg jag och tittade och försökte för mitt liv föreställa mig vad skapelsen innebär och hur världen skulle se ut utan den ordning som skapelsen slår fast. Jag kan inte säga att jag lyckades förstå skapelsen, eller något annat heller för den delen, av att sitta på denna kulle, men efter sex timmar under en stekande sol så var jag tillräckligt dåsig för att i aftonhimlen föreställa mig ett oändligt stort hav, ett stormande och frustande hav som inte hade någon början eller slut. Och för en stund så upphörde tid och rum, lag och ordning och jag förflyttades till Bibelns början.

Det var fett.

Vattnet som jag såg på himlavalvet tror jag var det vatten Gudsvinden svepte fram över. Jag vet att det inte står i Bibeln att det var ett stormigt vatten, men jag har alltid tänkt mig det som ett stormigt vatten och efter den där kvällen kommer jag helt klart att fortsätta tro det. Jag lyckades inte slita sönder världen, inte ens i tanken, men det behövdes inte, skapelsen är fet. Jag såg det i himlen.

/joel

Kommentera

Skaparpraxis

juli 5, 2007 vid 8:35 f m · Arkiverad under genesis, genesis 1

För att bara kort återgå till denne John Doyle, vars jakt efter ett ”elohimitiskt etos” just har refererats. Måste bara citera några punkter ur en artikel han publicerat under den ganska tilltalande rubriken ”Genesis 1 as creatorly praxis”:

  • The creative interval. A work of creation doesn’t take shape instantaneously (as the Greeks would have it), nor is it a continuous unfolding without beginning or end (as in Eastern traditions). In Genesis 1 the work begins on day one and ends on day six – a delimited duration in time set aside specifically for creating.
  • The formless void. It’s not a chaos to be avoided (as in Greek and pagan traditions), but rather an opening, a place of pure potential. The creator immerses himself in the void and shapes a creation from inside it. Postmodernists like Derrida and Badiou and Zizek have been rehabilitating the void as a creative space.
  • In the midst. The Genesis 1 Creator doesn’t stand apart from the creation like some perfect Deist. Neither does he give birth to a creation that is essentially an emanation of himself, like a pagan sky father or earth mother. Instead he jumps into the void, rolls his sleeves up, and sets to work.
  • Separate and name. Repeatedly the Creator speaks the name of something (light, seas, heavens, etc.) and separates it from that which it is not (light from darkness, waters above from waters below, etc.). This systematic conceptual-linguistic method has always guided Western thought, even if it is presently derided as the result of the modern mind’s overdeveloped left hemisphere.

    /…/

  • Creation as a real possibility. The idea of consciously shaping something that wouldn’t have come into being without intelligence and imagination and will, something that wouldn’t have evolved on its own: this is a distinctly Biblical idea. It’s been with us from the beginning, and it’s served us well over the millennia.
  • Image and likeness. It’s certainly consistent with the flow of Genesis 1 to assert that man too is a creator, that the “image and likeness” manifests itself in our ability (both genetic and learned) to emulate God’s creative ethos as demonstrated in Genesis 1.

Här finns en tydlighet, i och med kontrastrandet mot framför allt det grekiska. Samtidigt förloras, kan jag känna, en massa andra aspekter om Genesis 1 bara ska betraktas som en beskrivning av en ”konstnärlig teknik”. Är det förresten inte en smula självmotsägande att betona skapandet av världen som ett avgränsat projekt med början och slut, samtidigt som man betonar att hela Genesis 1 är en ”praxis för skapande” som i någon mening upprepas ständigt, i stort och smått?
Dessutom tycks John Doyles läsning åtminstone riskera att spä på moderna myter om en homogen ”judeo-kristen” civilisation, där såväl skillnader mellan Genesis-läsningar som paralleller med andra traditioner osynliggörs. Vad tycker ni andra?

Kanske kan man fundera kring olika innebörder i verbet ”skapa” med hjälp av följande passage i Hannah Arendts The Human Condition:

Greek and Latin, unlike the modern languages, contain two altogether different and yet interrelated words with which to designate the verb ‘to act’. To the two Greek verbs archein (‘to begin’, ‘to lead’, finally ‘to rule’) and prattein (‘to pass through’, ‘to achieve’, ‘to finish’) correspond the two Latin verbs agere (‘to set into motion’, ‘to lead’) and gerere (whose original meaning is ‘to bear’). Here it seems as though each action were divided into two parts, the beginning made by a single person and the achievement in which many join by ‘bearing’ and ‘finishing’ the enterprise /…/ In both cases the word that originally designates only the second part of the action, its achievement – prattein and gerere – became the accepted word for action in general, whereas the words designating the beginning of action became specialized in meaning, at least in political language.

/ Rasmus

Kommentarer (2)

Jahs sjunde dag, plus en liten sång

juli 5, 2007 vid 1:35 f m · Arkiverad under genesis, genesis 1, musik, rastafari

Inte särskilt mycket rastafariansk exegetik kring Genesis 1 står att finna, åtminstone inte bland webbens öppna källor. Framför allt citeras – föga förvånande – en viss passage om fröbärande örter. Dock alltid i kombination med andra vegetabilierelaterade ord ur moseböckerna, vilket är förståeligt eftersom passagen i Genesis 1:11-12 i sig är på tok för allmän för att kunna motivera den mer specifika syftning som rastafarianerna är ute efter.

Noterar ett teologiskt argument om att Jah inte vilade på den sjunde dagen. (Här är vi visserligen redan inne på Genesis 2):

An Idren [fr. bredren = "en broder"] reasoned to I before saying that Jah never rests. He reasoned that on the seventh day, Jah rested from the work that Jah did to Create everything, but Itinued [sic!] to do other work.

Genesis 2
1 Thus the heavens and the earth were finished, and all the host of them.
2 And on the seventh day God ended his work which he had made; and he rested on the seventh day from all his work which he had made.
3 And God blessed the seventh day, and sanctified it: because that in it he had rested from all his work which God created and made.

Genesis 2: 2 says ”he rested on the seventh day from all his work which he had made”

It says specifically that Jah rested from all the work that he had made, it doesn’t say that Jah rested from everything.

Gud vilade alltså inte, utan hade någon annan business för sig. Gud pysslade med prylar som vi inte kan ha den blekaste aning om! Fascinerande, men svårutvecklat.

Där kan vi lämna rastafarinismen, för den här gången. Men, på tal om Afrika, så hittade jag en fromt klingande liten sång av skapelsen, framförd av en anonym sångare från den ugandiska judenheten, på språket luganda:

Hiwumbe Awumba (God Creates And Then Destroys).mp3 (via Zshare)

/ Rasmus

Kommentera

Ktismetik

juli 5, 2007 vid 12:27 f m · Arkiverad under bloggar, genesis, genesis 1, metabibliskt

Twenty-six attempts preceded the present genesis, all of which were destined to fail. The world of man has arisen out of the chaotic heart of the preceding debris; he too is exposed to the risk of failure, and the return to nothing. “Let us hope it works,” exclaimed God as he created the world, and this hope, which has accompanied the subsequent history of the world and mankind, has emphasized right from the outset that this history is branded with the mark of radical uncertainty.
Talmud(?)

Snubblade in på bloggen Ktismatics, där skrivandet av ett utkast till en hel bok om Genesis, kap. 1 har ägt rum under det senaste året. ”Ktismatik” är en neologism, menad att beteckna ”skapandets teori och praktik”. Allt jag vet om personen bakom detta är att han heter John Doyle, och att han inte ger uttryck för någon bestämd religiös hemvist. Utan att ha hunnit läsa någon större del av allt som återfinns där, konstaterar jag ändå att där finns sjukt mycket intressanta resonemang – enbart om första moseboks första kapitel!

I början av projektet ger John Doyle en slags innehållsdeklaration:

It’s a close reading, but a “post-structural” one; that is, it doesn’t rely on the rest of the Bible as interpretive context. As a result, that pathway takes some unexpected turns.

Briefly, I assert that the creation narrative has a narrator, an eyewitness to the events described. The “Let there be X;” and there was X creation formula is read as a dialogue between elohim and the witness, where elohim is teacher and the witness is student. Elohim asserts a series of scientific propositions about the material universe, and the witness confirms his understanding of these propositions. In the end the witness becomes like elohim: able to make sense of the world he inhabits, able thereby to use this knowledge to subdue the earth. In essence, and ironically, Genesis 1 becomes a text about elohim creating an empirically-based natural science.

Senare förtydligas intentionen:

This is a literal reading of Genesis 1 that preserves inerrancy without recourse to mythopoetic allegory. This interpretation of the text isn’t just compatible with the findings natural science – it describes the creation of natural science itself.

Såvitt jag kan förstå, är John Doyle ytterst sett ute efter inget mindre än att försöka frilägga ett ”elohimitiskt ethos”, som ska kunna förklara västerlandets historia…

Här en följd av avsnittsrubriker, som kanske får tala för sig själv:

Om jag själv kommer ha tid att titta närmare på utskrifter av alla dessa resonemang, är ännu oklart.

/ Rasmus

Kommentarer (2)

ב

juli 3, 2007 vid 9:04 e m · Arkiverad under Uncategorized

Den här sidan är som sagt tänkt att vartefter vi sakta läser oss genom Bibeln utveckla sig till någon slags bibelkommentar med början i Första Moseboken och siktet inställt på Uppenbarelsebokens sista bokstav eller längre.

Upplägget låter enkelt och logiskt men är bedövande. Det som skrämmer mig mest är inte mängden av Bibelns ca. fjortonhundra sidor utan ”djupet” i de första. På den allra första sidan i Första Moseboken skapas världen. Bara ett par sidor senare är den stackars mänskligheten utkastad ur paradiset och det första mordet har begåtts. Går det över huvud taget någonsin att bli färdig, att gå vidare?

Det finns en chassidisk legend om rabbi Susja som aldrig kom längre än till Första Mosebokens tredje rad. Så fort han hörde ”Gud sade” blev han utom sig och hans vänner var tvungna att föra honom till vedskjulet. Där hörde de honom slå på väggarna medan han gråtande ropade ”Gud sade…”, ”Gud sade…”.

Ännu mer nedslagen blir man om man försöker söka stöd och inspiration i vad som redan skrivits om Bibeln. Det har skrivits mer än vad som någonsin går att läsa under ett människoliv. Finns det ens någonting kvar att säga?

Lider man dessutom som jag av vad jag i brist på ett bättre uttryck kallar för ”Grundens förbannelse” gör man det nästan omöjligt för sig: det går alltid att lära sig lite mer, läsa lite till och gräva sig lite djupare för att hitta en fastare grund att utgå från. (Hela det här projektet skulle förresten kunna ses som ett sökande efter en sådan grund, för finns det över huvud taget en sådan för vår ”kultur” så är nog bibeln ett bra ställe att börja leta på.)

Skapelsen enligt Första moseboken är i USA föremål för en tragikomisk debatt mellan ”kreationister” och ”evolutionister”. Jag vill passa på att tacka Gud för att vi slipper ta den diskussionen, ett projekt som det här skulle knappast gå att göra på engelska idag.

Det går inte ens att komma förbi Första mosebokens första bokstav innan man snubblar på en mycket äldre debatt:

Moseböckerna har fått sina hebreiska namn av det första ordet i respektive bok. Första moseboken kallas på hebreiska ”Breshit”, som betyder ”I begynnelsen” och skrivs så här:

בראשית

Judiska skriftlärda har länge frågat sig varför skapelseberättelsen börjar med det hebreiska alfabetets andra bokstav, bet (ב) och inte med med dess första – det stumma, ljudlösa och vokalbärande alef (א). Hebreiskan skrivs från höger till vänster, alltså i samma riktning mot vilken bokstaven bet öppnar sig:

”Vad lärde Rabbi Chia ut men om vilket det påstods att Rabbi Jonah sagt i Rabbi Levis namn?

-Världen skapades med [bokstaven] bet (ב) som är avgränsad på alla utom en sida, till fingervisning om att du inte är behörig att efterforska varken vad som är i det övre eller i det nedre. Inte heller om vad som var dessförinnan eller om vad som komma skall. Endast om det som varit sedan världens tillblivelse.” (Bertil Adania, Rum i talmud)

Här har vi alltså en dunkel varning men också en tydlig början. Vill man dessutom dra en moralisk lärdom av det hela, och det är någonting som jag, eller åtminstone mitt resonemang törstar efter så kan man betänka att ב på hebreiska betyder ”hus”.

Det var första spiken, nu följer:

[I begynnelsen

/Jon

Kommentarer (2)

Veckan

juli 2, 2007 vid 10:16 e m · Arkiverad under genesis, genesis 1, ljus, modern historia, siffror, tideräkning

Först två dagar där Guds aktivitet består i ren separation.
Därefter två dagar som båda inbegriper såväl separation som skapande (i olika ordning).
Sedan två dagar som enbart består av skapande, följt av tilltal.
Slutligen en vilodag (som i senare indelningar lustigt nog hamnat i kapitel två).

Kanske ett mönster att ta fasta på, särskilt om man vill våga sig på att tänka skapelseveckan som en upprepande modell för tillblivelse; 2+2+2+1. Nästan lika befogad tycks dock läsningen 3+3+1, särskilt som processen under dagarna tre och fyra fortgår i olika ordning: Dag tre så sker separationen mellan vatten och land före skapelsen av växter. Dag fyra skapas däremot de lysande himlakropparna innan separationes moment tar vid, genom att ljuset för andra gången(!) separeras från mörkret.
Enda egentliga repetitionen gäller separationen av ljus och mörker, vilket kommer sig av att figurerar två slags ljus. Först Guds ljus (i vilket växterna skapas), sedan himlakropparnas ljus (i vilket djuren skapas). Innebörden i detta kan kontempleras oändligt, men räknar vi dagar får vi än en gång 3+3+1.

Summan blir, hur som helst, sju. Veckan är helig, vilket inte skadar att fundera en stund över, för rent hypotetiskt skulle förstås människan kunna organisera sitt samhällsliv efter helt andra siffror än sju. Ändå har en rad mänskliga högkulturer tidigt antagit just den sjudagarsvecka. Babylonier, hinduer, kineser. Romarna var ovanligt efterblivna – i Rom verkar det länge ha varit ganska underground att räkna samman sina dagar i veckor.
När väl en kultur antagit sjudagarsperiodiseringen, har den inte övergivits – med ett par avskräckande exempel, som bägge motiverats av direkt antibibliskhet (i kombination med försök att påtvinga folk ännu mer arbete). Franska revolutionskalendern, som var i bruk i tolv år, föreskrev en tiodagarsvecka (där varje dag delades in i 10 timmar, vilka var och en delades in i 100 minuter, som i sin tur innehöll 100 sekunder). Fiaskot avskaffades av Napoleon, men bisarrt nog återupptog revolutionärer åter tiodagarsveckan både under 1848 års revolution och 1871 års Pariskommun.
Historiens andra exempel är den sovjetiska revolutionskalendern, i bruk under åren 1929–40, med fem dagar per vecka. Stalin stack inte under stol med att motivet var antireligiöst och syftet var att helt förinta bruket att ta sig en bestämd vilodag –vilket arbetarna dock verkar ha gjort ändå, i hög grad.

Även den fåraktigaste bibelläsare kan dra sig till minnes att Gud, om och om igen, ”såg att det var gott”. Som uttryck för allmän förnöjelse vore det dock minst sagt redundant. Nyckfullheten finner vi i de tillfällen där Gud inte konstaterar det han skapat är gott, utan där det blott heter ”och det skedde så”.
Två av skapelsens moment framstår uttryckligen som ”icke-goda”. Dels andra dagens skiljande av vatten och vatten genom inrättandet av ett himlavalv. Det sker bara, bortom gott och ont.
Dels skapandet av människorna den sjätte dagen, som också bara sker. (Tidigare samma dag hade Gud, för sista gången i veckan, konstaterat att ”det var gott” – men omdömet gällde då landdjuren, och fälldes innan människor kom in i bilden.)

Människorna, inte människan, skapas på den sjätte dagen. Pluralformen är viktig, och jag tänker snart återkomma till den, i samband med ett försök att länka samman skapelseveckan med berättelsen om Edens lustgård, berättad i Genesis andra kapitel.

Rasmus


(Detalj ur en teckning av Fabian Göransson, ”När djävulen skapade världen”.)

Kommentarer (1)

Att hitta en början

juli 2, 2007 vid 9:02 e m · Arkiverad under avsiktsförklaring, genesis, genesis 1, genesis 2, metabibliskt

Vi börjar från början. Bereishit/Genesis. Var annars? Något slut finns inte i sikte, ej heller finns någon mening att eskatologisera. Frågan om början rymmer redan mer än vad någon av oss skulle hinna greppa under en livstid.

För det första: Hur ställer vi in skärpedjupet för att alls kunna greppa något som vi kallar en ”början” i det vi kallar Bibeln? Vi kan försjunka i bokens första bokstav (vilket kanske Jon strax kommer in på), eller dess första ambivalenta mening. Vi kan se det första kapitlet skapelsevecka som början, eller två första kapitlens möjligen motstridiga skapelseberättelser, och så vidare – ända till möjligheten att se hela det så kallade ”Gamla testamentet” som en monolitisk ”början” till något som kommer efteråt, vilket åtminstone jag anser vara en rent motbjudande läsning.
Frågan om skärpedjupet kommer vi att bära med oss, och det är min förhoppning att vi kommer hitta eleganta sätt att växla mellan mikro- och makronivåer, allt eftersom det passar var och ens kynne och de enskilda bibelavsnitten, samtidigt som vår läsning förblir synkroniserad.

För det andra: Hur börjar man en blogg? En vånda som Foucault blottar när han tar till orda i sin installationsföreläsning. Han önskar att en namnlös röst funnes där före honom, vilket samtidigt är fallet – i flera bemärkelser. Här på Den Brinnande Busken har redan Joel tagit till orda, som tur är. Hans vackra inledningsinlägg tar avstamp i en personlig bakgrund till läsningen. Det tänker inte jag göra. Försökte jag, är jag rädd att min ömtåligt upprättade tankeram kring hur detta kan inledas skulle svämma över.
Därför börjar jag, lagom försiktigt, med att läsa ett kapitel, och ytterligare ett. Det blir min början.

Rasmus

Kommentarer (1)