Arkiv för september, 2007

Utan kön i paradiset

Av de två skapelseberättelserna så är det den i Genesis 1 som traditionellt omfamnas av feministiska teologer och kristna feminister överlag. I den skapelseberättelsen skapar Gud människan till sin avbild, till man OCH kvinna. Den skapelseberättelse som återges i andra kapitlet i första mosebok, där kvinnan skapas ur mannen, har istället fått fungera som metonym för Bibeln som upprätthållare och stöttepelare för patriarkatet. Om man anser att kvinnan skapades ur mannen, som i Genesis 2, kommer kvinnan alltid att vara en andrasortering eftersom hon är skapad av mannen och således är en halv man. Så kristna feminister tenderar att omfamna den första skapelseberättelsen och ignorera den andra, medan icke troende feminister bara ser den andra skapelseberättelsen och då som ett bevis för Bibelns ruttenhet.

Men det är värt att stanna upp vid denna andra skapelseberättelse. Den första berättelsen innebär att gud både är man och kvinna eftersom avbilden av gud är både man och kvinna. Detta ställer givetvis de båda könen på en någon form av jämlik plattform, men å andra sidan så innebär det att uppdelningen mellan man och kvinna alltid har existerat och därmed också är evig; det var så människan skapades. Det måste existera både män och kvinnor, skillnaden fanns från början och människan har aldrig existerat utan den skillnaden. I den andra berättelsen existerar först bara man utan kvinna.

För att hitta en annan förståelse och försöka se skapelseberättelsen i Genesis 2 från ett annat håll så skulle man kunna utgå från Butler; inte bara genus utan även kön är socialt konstruerat.

Om människan samtidigt skapades till man och kvinna, som i Genesis 1, så är inte könet socialt konstruerat, könen blev till samtidigt som människan. Den andra skapelseberättelsen däremot berättar och bekräftar att kön är en konstruktion. Enligt berättelsen i Genesis 2 existerade först endast en typ av människa och den människan kallades man. Det är inte svårt att föreställa sig att, även om man när denna berättelse nedtecknades valde att kalla denna enda typ av människa för just man, det under denna tid existerade människor med både XY och XX kromosomer, men att denna skillnad inte tillskrevs någon som helst betydelse. Det uppenbara, könsorganen, sågs inte som något annat än olika utseende såsom hårfärg eller längd. Det är först efter en viss tid, och med första moseboks tidsperspektiv kan det vara svårt att veta hur lång den tiden var, som man börjar sortera upp människor i två kategorier; män och kvinnor. Först då konstrueras eller skapas kvinnan. Den ursprungliga paradisiska tillvaron var i sådana fall inte kategoriserad efter varken kön och genus.

/joel

Kommentarer (1)

Singularis kontra pluralis

Klivet från första till andra kapitlet har känts enormt för oss alla. Hur ska man få ihop de bägge skapelseberättelserna? Ska man ens försöka få ihop dem? Själv skjuter jag både den frågan, och hela mysteriet kring träden och frukten, framför mig. Börjar i stället läsningen av andra kapitlet med vad som kanske kan framstå som en lingvistisk detalj: Människorna i plural, som det heter i Genesis 1, eller människan i singularis, som det heter i Genesis 2?

Hannah Arendt gör en poäng av den grejen i The Human Condition:

in its most elementary form, the human condition of action is implicit even in Genesis (‘Male and female created He them‘), if we understand that this story of man’s creation is distinguished in principle from the one according to which God originally created Man (adam), ‘him’ and not ‘them’, so that the multitude of human beings becomes the result of multiplication. Action would be an unnecessary luxury, a capricious interference with general laws of behaviour, if men were endlessy reproducible repetitions of the same model, whose nature or essence was the same for all and as predictable as the nature or essence of any other thing. Plurality is the condition of human action because we are all the same, that is, human, in such a way that nobody is never the same as anyone else who ever lived, lives or will live.

Första skapelseberättelsen hävdar alltså att mänsklighet i grunden handlar om mångfald, medan den andra tvärtom stipulerar en singulär idealtyp, om vi får tro Hannah Arendt. Hon spinner vidare i en fotnot, angående den kristna nytestamentliga Genesis-receptionen (för övrigt ett av de ytterligt sällsynta tillfällen då Arendt snuddar vid någon slags genusperspektiv…):

it is highly characteristic of the difference between the teaching of Jesus of Nazareth and of Paul that Jesus, discussing the relationship between man and wife, refers to Genesis 1:27: ‘Have ye not read, that he wich made them at the beginning made them male and female’ (Matt. 19:4), whereas Paul on a similar occasion insists that the woman was created ‘of the man’ /…/ The difference indicates much more than a different attitude to the role of woman. For Jesus, faith was closely related to action /…/; for Paul, faith was primarily related to salvation.

Hannah Arendts polarisering mellan de bägge kapitlen är lockande – själv grips jag än så länge mer av sexdagarsskapelsen i Genesis 1 – samtidigt som den bara väcker än större lust att hitta en icke-polariserande läsning. Men det kan få sparas till kommande inlägg. Nu är isen bruten. Låt oss fortsätta dissekrera Genesis 2!

/ Rasmus

Kommentarer (3)