Att vi alla är barn till Adam och Eva brukar framhållas som en påminnelse om att vi alla är systrar och bröder. Ibland har dock skillnaden mellan de två olika skapelseberättelserna använts för att hävda motsatsen:
1655 utgavs anonymt boken Preadamitae i Amsterdam. Författare var Isaac La Peyrère, denna första latinska utgåva tros ha bekostats av vår nyabdikerade drottning Kristina. Ett år senare, 1656 kom den ut på engelska. I Preadamitae hävdades att Adam inte är förfader till hela mänsklighetens utan bara till judarna som därigenom får en särställning bland folken eftersom bara de s.a.s. skapats handgripligen av gud. Teorin har också den fördelen att man slipper förklara varifrån Kains och Sets fruar kommer med att de skulle gift sig med sina systrar, en incestuös tanke som måste ha varit svårsmält för en puritan som Peyrère.
Peyrère hade skäl till sin försiktighet och anonymitet: redan året därpå, 1657 brann bokbålen i Paris, någonting som knappast gjorde teorin mindre populär.
Riktigt populär blev teorin först lite senare i och med kolonialismen. Det vita Europa som höll på att lägga världen under sig kunde omöjligt tänka sig att dela förfader med sina svarta och röda undersåtar. I denna nya form var bara de vita ättlingar till Adam medan de andra raserna skapats på den sjätte dagen. Negrer och indianer skulle då ha ingått i de levande varelser Adam fick att härska över. De här tankegångarna lever kvar hos mormonerna som fortfarande teologiserar kring vit överhöghet.
1719 utkom Robinson Crusoe. Det är inte svårt att se en ny Adam i Robinson, en idealtyp för den anglosaxiske kolonisten som ensam brukar den nya världens jord precis som Adam en gång var den första att sätta spaden i den gamla världens. Robinson jämför sig också med Adam:
I mean that of not being satisfied with the station wherein God and Nature hath placed them – for, not to look back upon my primitive condition, and the excellent advice of my father, the opposition to which was, as I may call it, my original sin, my subsequent mistakes of the same kind had been the means of my coming into this miserable condition
Lite senare i samma kapitel träffar Robinson Fredag:
At last he lays his head flat upon the ground, close to my foot, and sets my other foot upon his head, as he had done before; and after this made all the signs to me of subjection, servitude, and submission imaginable, to let me know how he would serve me so long as he lived. I understood him in many things, and let him know I was very well pleased with him. In a little time I began to speak to him; and teach him to speak to me: and first, I let him know his name should be Friday, which was the day I saved his life: I called him so for the memory of the time. I likewise taught him to say Master; and then let him know that was to be my name: I likewise taught him to say Yes and No and to know the meaning of them.
Precis som Adam som givit namn till alla djur tar sig Robinson rätten att genast namnge Fredag utan att ens fråga om han möjligtvis hetit någonting sedan innan. Det förklaras att han ska få heta Fredag eftersom det var den dag då han ”räddats”.
Frågan är om dagen, och därmed namnet verkligen är så slumpmässig vald som författaren vill påskina: fredagen är ju dagen innan lördagens sabbat, d.v.s. den sjätte dagen, dagen då den första berättelsens människor skapas. Det är inte alls omöjligt att den puritanke Defoe varit bekant med predamitiska tankegångar och låtit Fredag få sitt namn efter den dag då hans släkte skapades. Utan tvekan såg han indianerna och de svarta som hjälpredor skapade åt den vite mannen.
/Jon
