Rasmus ifrågasätter här under det jag skrivit om Adam som egennamn. Den uppgiften har jag hämtat från JPS torah commentary som skriver så här om verserna 2:20 och 3:17:
“The hebrew vocalization le-´adam makes the word a proper name for the first time, propably beacuse the narrative now speeks of the man as a personality rather than a archetypal human”
Med undantag av dehär två fallen står adam genom hela berättelsen i bestämd form: ha-adam. Jag kan ingen hebreiska men om jag förstått saken rätt så betyder le-adam ”till, för adam” och saknar bestämd artikel vilket alltså skulle göra det till ett egennamn.
Genom hela berättelsen finns ett växelspel mellan den kollektiva och den individuella Adam. Det finns kanske inga klara gränser, men vill man ändå hitta en brytpunkt så tror jag ändå att den finns här i 2:19-20 när Adam ger namn åt djuren. Både Vulgatan och septuagintan skriver ἄνθρωπος resp. homo, alltså ”mannen” fram till 2:19-20 och går sedan över till egennamnet Adam. Lustigt nog så väljer 1917 års svenska bibelöversättning att gå över till ”Adam” i vers 3:17, alltså vid den andra förekomsten av le-adam.
/Jon
