I skapelsens urtillstånd fanns bara Guds skapande ord. Och Gud avslutade sin skapelse, inte med att namnge människan, utan med att ge människan språket, namnets kreativa kraft.
Så skriver Staffan Ericson i sin gedigna avhandling Två drömspel. Passagen är en varsam läsning av Walter Benjamins tänkande kring språket, och fortsätter:
Namngivandet ses alltså av Benjamin som språkets essentiella lag, och som människans språkliga vara: bara genom namngivande kan människan meddela sin existens till Gud. Bara människan kan ge det namnlösa namn, det ljudlösa ljud. /…/
Att översätta blir alltså enligt Benjamin att lösa en uppgift som Gud har givit människan.
I Genesis 2:16-17, talar Herren för första gången till Adam. Han säger närmare bestämt att Adam får äta av alla träd, utom av det träd som ger kunskap om gott och ont. Vi får inte veta vilket språk Gud talar, men av tradition har det framställts som ett slags inre språk, omedelbart begripligt utan att ta omvägen över klingande fonem.
Först därefter skapar Gud alla landdjur och alla fåglar. Efter att de skapats för Gud fram djuren till Adam, och låter Adam namnge dem. (Havets djur fick dock ingen plats i den ursprungliga adamitiska språket, vilket tydligen förbryllade kyrkofäderna. Augustinus antog att fiskarna, till skillnad från övriga djur, namngavs en och en, efterhand när de upptäcktes.)
Enligt motsvarande passage i Koranen (2:28-31) finns inget adamitiskt språk, åtminstone inte i bemärkelsen ett språk härrörande från Adam. I stället förtäljer Koranen att Gud lärde Adam ”alla möjliga namn”, för att sedan beordra Adam att lära ut namnen till änglarna (vilka i den islamiska skapelseberättelsen flaxar runt i stora svärmar). Detta språk verkar sedan ha ägt fortsatt kontinuitet – vad jag vet innehåller Koranen ingen berättelse om Babels torn och den stora språkförbistringen.
I jämförelse utmärker sig således Genesis för sin betoning av människans namngivande. Ur ännu en essä som berör Benjamins tänkande kring det adamitiska språket, citerar vi:
The creative, formative dimension of God’s speech is replicated in man’s power of cognition, Erkenntnis: God creates by means of the word; man cognizes (erkennt) by means of names. Naming constitutes the border space where the divine conveys in diminished measure its creative capacity to the human: ”The theory of proper names is the theory of the frontier between finite and infinite language”.
Benjamin then develops the Biblical story of the tree and of mankind’s fall as parabolic of the enfeeblement of Adamic language from its primordial state as language of naming (Namensprache) to one of mediation and communication.
Luther Blissett skriver ”Adamitic language transcends abstract representation by doing what it says”, vilket förvisso är ett tema som språkvetenskapen återupptäckte på 1950-talet när J.L. Austin analyserade performativa yttranden.
Utifrån vilken grund namngav Adam djuren? Bibeln lämnar denna intrikata fråga öppen. Umberto Eco spetsar till den:
Adam might have called animals ‘by their own names’ in two senses. Either he gave them the names that, by some extra-linguistic right, were already due to them, or he gave them those names we still use on the basis of a convention initiated by Adam.
Så, var kan man komma vidare härifrån?
/ Rasmus
