Arkiv för februari, 2008
Överflödets geografi
Jag är lite tveksam till att tala om ”paradiset”. Även om det kanske inte finns något formellt fel i att använda detta ord för att beteckna Edens lustgård, har det numera alltför starka konnotationer till tankar om ett liv efter detta. Sådant grumlar bara förståelsen av det specifika med Eden, vilket åtminstone jag i hög grad tycker mig hitta i dess geografi.
Om skriftens första kapitel kretsar kring veckodagarna sju, orienterar sig det andra kring väderstrecken fyra. Inte så att en skapelseberättelse handlar om tiden och nästa om rummet, men det är ändå i berättelsen om Eden som en horisontell geografi upprättas.
De fyra väderstrecken är väl också i både äldre och i någon mening självklarare än valet att dela in tiden just i sjudagarsperioder. Ändå bör vi kanske inte glömma bort exemplen på alternativa axlar för mänskliga kulturer att orientera sig efter – exempelvis uppströms/nedströms för de som bott utmed en betydelsefull flod, inklusive de gamla egyptierna.
I jämförelse med dessa företräder fyrhetens geografi någonting mer universellt. Samtidigt är det just floder som rinner i fyra riktningar ut från Edens enade källa!
Förvisso, det nämns aldrig att floderna rinner mot just öst, syd, väst och nord. I stället erbjuds vi någonting mycket mer tolkningsbart: Pison, Gihon, Tigris, Eufrat. Pison sägs omgärda det svårplacerade landet Havila, medan Gihon sträcker sig runt Kush – ett land som ofta har översatts till ”Etiopien” (i t.ex. såväl Septuagintan som i King James-bibeln).
Hur man än pusslar, blir det i slutändan svårt för att inte säga omöjligt att hitta en geografisk plats där Eden skulle kunna ha legat. Men varför skulle Eden vara en geografisk plats? Vi läser att Eden planteras österut, men samma hebreiska ord kan ha såväl den rumsliga betydelsen ”österut” som de tidsliga ”före”, ”uråldrig”…
Alan Millard polemiserar i sin korta med kärnfulla artikel ”The Etymology of Eden” (Vetus Testamentum, vol. 34, 1984) mot vissa tolkningar som etablerades av tyska filologer under 1800-talets sista decennier, då det tydligen var särdeles populärt att försöka hitta babylonska influencer i Genesis. Enligt honom bör ”Eden” inte hänföras till ett sumeriskt låneord betecknande ett stäppland väster om Eufrat, utan till den semitiska ordstammen ‘dn. Ett ord som betecknar lyx, överflöd.
En tolkning som gjorts av detta är att Eden helt enkelt representerar människans liv som samlare, i en ”enklare” tid innan hon började bruka jorden. Om vi däremot avstår från att göra en hård historicering och i stället kopplar samman Edens ur-överflöd med dess skamlösa nakenhet…?
Icke att detta tillstånd av brist på brist skulle präglas av fullständig harmoni. Som Jon skrev, vankar Adam av och an mellan livets träd och kunskapens.
”Every problem is in a certain sense a problem of the use of time” (Bataille).
Stannar där. Vi får se.
/ Rasmus
Det listigaste djuret
I det tredje kapitlet i Genesis introduceras ormen. I kristen tradition är ormen synonym med satan, ormen och satan är en och samma. Att så är fallet är dock inte något att ta förgivet, tvärt om poängteras det att ”ormen var listigast av alla djur” och därmed ett djur bland alla andra som Gud har skapat. I JPS Torah Commentary påpekas att det är först i den deuterokanoniska texten Salomos vishet (Salomos vishet 2:24) som ormen identifieras som satan. Salomos vishet nedtecknades så sent som 100 f. Kr. JPS Torah Commentary betonar att detta och menar att detta är ett sätt att avmystifiera ormen och därmed distansera sig från babylonska religioner som tidigare belagt ormen med gudomliga egenskaper.
Inom kristendomen har ormen, om än inte gjorts helig, givits nästan lika starka krafter – den har gjorts synonym med Satan. Och kanske ligger förklaringen till detta i själva texten, vad än JPS försöker understryka. Till vår hjälp kan vi ta antropologen Claude Lèvi-Strauss. Han menade att ormen är en så kallad anomalistisk kategori. En anomalistisk kategori är något som faller mellan de binära kategorier av motsatspar som Lèvi-Strauss menar präglar all mänsklig kultur. Att kategorisera är en mänsklig konstant. Det som ändå inte kan sorteras in i kategori A eller B tenderar att antingen tabubeläggas eller heligförklaras. Homosexualitet, änglar, transvestiter. Inte människa, inte gud, inte kvinna inte man. Ormen är varken landdjur eller en fisk i havet, den har dock drag av båda. Och således skapelsens första anomalistiska kategori, då resten av skapelsen utgörs av tydliga motsatspar; himmel och jord, ljus och mörker, landdjur och havsdjur.
Jag minns den gröna dal
Paradiset; den brinnande busken står på tröskeln till helig mark. Det är inte utan en viss tvekan man närmar sig denna kanske världens mest filosoferade och kringtänkta plats och alla de avgörande händelser som sker där.
Hur närmar man sig någonting man omöjligen kan göra sig rätta begrepp om? Eller rättare sagt: hur träder man in i någonting som inte har någon ingång? Muren kring paradiset har bara en öppning och den är det vidriga hål varur historiens vind blåser med sin bedövande kraft.
Jag tänkte skjuta upp själva inträdandet och börja med att ta med er på en liten recognosceringstur, ett flygfoto om ni så vill.
En flod rinner ut ur Eden, den bevattnar hela lustgården. Utanför lustgården delar den upp sig i fyra grenar. Man får anta att dessa rinner ut i norr, söder, öster och väster så att paradiset alltså ligger i världens mitt.
Där, bland alla dessa träd som är ljuvliga att se på och goda att äta av går Adam. En man, en trädgård, en flod, en gud. Man kunde trott att det följdaktligen mitt i trädgården, precis som vi hört i söndagsskolan, skulle växa ett träd, men i mitten av trädgården står två stycken; nämligen Livets träd och Kunskapens träd på gott och ont. Paradisets, det vill säga världens mitt är tudelad, tvekluven. Varför har Gud skapat en polaritet just här?
Man kan nästan se Adam framför sig; hur han ligger i skuggan under livets träd, sedan plötsligt reser sig och rastlös lägger sig under kunskapens träd en stund. Aldrig riktigt nöjd är han vår Adam, men hur kunde han vara det när själva världen är tudelad, när dualitetens är inbyggd i världens själva mitt och källa?
Förfrämligandet, alienationen kommer från Gud, det är han som skiljt livet från kunskapen.
Kanske är detta orsaken till allt som sedan följer: utskiljandet av Eva ur Adam och deras skuld ur brottet. Fördrivningen.
/Jon
