Arkiv för mars, 2008
mars 20, 2008 vid 11:41 e m
· Arkiverad under Eden, Kunskapens träd, bataille, ekologi, flöde, genesis, genesis 2, genesis 3, geografi, mänskligheten, vatten, överflöd
En kort rekapitulation av hur frågan om Eden och överflödet hittills har vecklat ut sig här på bloggen:
Rasmus tolkar, åberopande en tolkning av ordet Eden, tillvaron i lustgården som präglad av överflöd. Joel invänder att överflöd är fel ord, att denna tillvaro snarare präglas av ett jämnt flöde. Jon, i ett drag av talmudisk dialektik, upphäver motsättningen genom att peka något som vi, liksom många andra, hade missat – att Eden inte är synonym med lustgården! Slutsats:
Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.
Ja! Alldeles avgörande är att överflödets flod inte tar stopp där. Efter att ha runnit från Eden och genom lustgården fortsätter den ut, delande sig i fyra grenar.
Om alltså Eden är en källa till överflöd, så får lustgården del av detta överflöd i jämn ström, men ej heller lustgården är något slutet system utan har ett jämnt avflöde. Tillvaron i lustgården kan därmed fortgå utan att några excesser behöver störa ordningen. Och tack vare det jämna flödet finns ingen anledning till att ackumulera resurser.
Adam hade, hypotetiskt sett, kunnat bygga ett vattenkraftverk i floden. Visserligen saknade människan – tills hon åt av frukten – kunskapen i hur man bygger vattenkraftverk. Hon torde också ha saknade varje anledning att ansamla energi på det sättet. Om en sådan energiansamling ändå hade uppstått, hade hon fortfarande saknat möjligheten att förslösa överflödet inom lustgårdens ramar. Kanske hade hennes dammbyggen helt förstört lustgården – vilket i så fall hade fått konsekvenser även för världen utanför som bevattnas av de fyra floder som rinner därifrån!
Så betraktat, kan fördrivningen ur lustgården ha varit en akt av omtanke. Därmed gavs människan ett större svängrum för att agera ut kunskapens konsekvenser. Franz Kafka påpekar att Gud hade kunnat låta förstöra lustgården, vilket vore ett långt värre straff än någonsin fördrivningen var. (Kafkas fåordiga konstaterande av detta strålar likväl av tacksamhet.)
Varken Eden eller lustgården förstördes. Även om vägen in dit blockeras av feta små änglar med brinnande svärd, rinner den fyrgrenade floden fortfarande ut därifrån, över den tillvaro som människan nu har att leva.
Floden från Eden är fortfarande överflödets flod. Men bara i lustgårdens mellanstation kunde detta överflöd realiseras i form av ett jämnt flöde. Här utanför möter vi än överflöd, än brist. Vi är genom kunskapen dömda att än förslösa, än ackumulera. Vilket gäller för materiella resurser, men också för kunskapen själv. Även kunskapen måste vara ömsom förslösande, ömsom nyttig.
/ Rasmus
Fördämningar som denna hör ej hemma i lustgårdens flöde.
Permalänk
mars 19, 2008 vid 3:49 e m
· Arkiverad under Adam, Eden, Eva, djur, genesis, genesis 2, sex
Permalänk
mars 19, 2008 vid 2:04 e m
· Arkiverad under Eden, Eros, Platon, bataille, genesis, genesis 2, genesis 3, medvetande, mänskligheten, sex, överflöd
Jag har tidigare citerat ur Platons ”Gästabudet”. Det finns ytterligare ett avsnitt där som har beröringspunkter med vår undersökning och det är Diotimas berättelse om Eros födelse:
När Afrodite hade fötts höll gudarna ett gästabud, och jämte de andra deltog också Metis son Poros ["Överflöd"]. Då de ätit kom Penia ["Brist"] dit för att tigga, eftersom där var kalas. Poros som berusat sig med nektar – vin fanns då ännu inte – begav sig in i Zeus trädgård och drucken som han var somnade han. Penia som för sitt armods skull traktade efter att få ett barn med Poros, lade sig bredvid honom och blev havande och födde Eros.
För Platon betyder detta att Eros har sin plats mellan vishet och oförstånd, han är kärleken till och sökandet efter det sköna och det goda. Den som redan är vis behöver inte söka och de oförnuftiga, de som saknar Eros varken filosoferar eller önskar att bli goda. Eros är alltså inte som man kunde tro en vacker yngling utan en smutsig och barfota landstrykare, det eftersom han är det älskande, inte det älskade.
Hos oss dök det här textstycket upp redan i våras i en text av Jason Wirth. För mig öppnade sig berättelsen först i Wien när vi förstod den tidsligt; Eros uppstår alltid i spänningen mellan överflödet och bristen, inte på väg från det ena till det andra som hos Platon utan som den princip som får oss att skjuta upp, hushålla med och kultivera njutningen. Precis som i Bataillecitatet längre ner så är ”alla problem en fråga om tid”, Eros är mer specifikt det som får oss att fråga oss om vinflaskan smakar bättre nu eller vid skymningen (diskuterar man det länge nog så löser också tiden alla problem. Tiden tar, som Joel konstaterade, hand om de sina) Zeus måste precis som Jahve ha förbannat den som smög sig på barnen i trädgården och för evigt förändrade förutsättningarna för mänsklig njutning. De borde båda ha förstått att de efter en tid kommer att bli lika ”kultiverade” och ”kanaliserade” som sin omgivning.
/Jon
Permalänk
mars 19, 2008 vid 11:50 f m
· Arkiverad under Eden, genesis, geografi, överflöd
Permalänk
mars 17, 2008 vid 10:06 e m
· Arkiverad under Adam, Adamiter, Augustinus, Eden, Eva, genesis 2, geografi, kätteri, kön, medvetande, mänskligheten, ordning, sex
Hur älskade då Adam och Eva i paradiset?
Rasmus har tidigare skrivit om fyrheten; om hur upplevelsen av att rummet sträcker ut sig åt fyra håll introduseras i edenberättelsen. Jag undrar om inte Adam och Eva innan fördrivningen hade ställt sig frågande inför en annan konvention för rumsuppfattning: koncepten innanför/utanför. Det är till exempel inte förrän utanför Eden som Adam och Eva känner behov av kläder. Dessa som en ny avgränsning mot yttervärlden, en ersättning för den fullständiga interioritet som var Eden.
Innebär detta att kärleken inte var penetrerande, eller ens avgränsad till könsorganen? Vidare; gäller detta också ejakulationen som är ett litet utdrivande i sig själv, komplett med postcoital depression? Vill man dra resonemanget ännu längre så kan man tänka sig Eden som en enda lång orgasm och livet på jorden som en enda sådan depression.
Någon som påstod sig veta exakt hur Adam och Eva gjorde i paradiset var Aegidius Cantor, ledare för ”Homĭnes intelligentĭae” en grupp som under åren kring 1400 brukade träffas i ett övergivet torn utanför Bryssels stadsmur . Raoul Vaneigem citerar i ”The Movement of the Free Spirit” ett inkvisitionsprotokoll från förhören med Aegidius efterträdare Wilhelm av Hildernissem 1411.
9. The said Aegidius had a particular way of making love – which was not, however against nature – which he was certain that Adam had used in paradise. (…)
10. They developed a private language: they caled the act of love ”the pleasure of paradise” or ”acclivity” [ascension]. They can thus describe their libidinous acts in irreproachable terms which other people can not understand.
För kyrkofadern Augustinus är det skamliga med köndelarna att de står utanför medvetandets kontroll. I Eden så ska däremot Adam och Eva haft fullständig kontroll över sina kroppar och bara ha legat med varandra i fortplantningssyfte. Så här skriver han i ”Om gudsstaten”:
because not yet did lust move those members without the will’s consent; not yet did the flesh by its disobedience testify against the disobedience of man.
Adam ska alltså ha lyft sin lem lika lätt som om han lyft en arm. För att övertyga oss om att tanken inte är omöjlig så anför Augustinus en person han ”känt en gång” som kunde svettas på beställning. Han avslutar sitt resonemang så här:
what reason is there for doubting that, before man was involved by his sin in this weak and corruptible condition, his members might have served his will for the propagation of offspring without lust? Man has been given over to himself because he abandoned God, while he sought to be self-satisfying; and disobeying God, he could not obey even himself.
Plötsligt upplevs alltså könsorganen som någonting som är utanför oss själva. Åter frågan om innanför och utanför alltså. Augustinus tänker sig alltså att kroppen i Eden var fullständigt genomsyrad av medvetandet. Jag är mer benägen att vända på det och tänka att medvetandet över huvud taget inte fanns i Eden, att Adam inte hade något själv som kunde lyda honom eftersom tanke och handling var ett, så som ordspråket säger att det skall vara hos mannen, men det är kanske en fråga för framtiden.
/Jon
Permalänk
mars 16, 2008 vid 5:57 e m
· Arkiverad under Adam, Eva, Gustave Doré, genesis 2
Det sista som Gud skapar i den andra skapelseberättelsen är kvinnan. Det är i och med att kvinnan skapas som skapelsen blir fulländad. Det är intressant att notera hur stort utrymme som ges för att beskriva denna procedur; när Gud skapar människan görs det i en enda vers, medan skapandet av kvinnan kräver hela sex verser. Kanske svårt att dra någon mer långtgående slutsats av det.
Bakgrunden till att kvinnan skapas är att Gud konstaterar att mannen är ensam och att detta tillstånd inte är bra. Människan ska inte vara ensam. I 1917 års översättning står det att Gud ska ”göra åt honom en hjälp” och i den nya översättningen står det ”ge honom någon som kan vara honom till hjälp”. Detta tolkas inte bara som att kvinnan är skapad att tjäna mannen, utan även att Adam ges total makt över Eva.
Denna tolkning understryks snarare än nedtonas i Bibel 2000 eftersom det betonas att Adam får Eva som present. På många sätt kan man tycka att Bibelkommisionen här, liksom på många andra ställen, rör sig allt längre ifrån den ursprungliga texten. Visst är det så att Gud skapar Eva för att hon ska hjälpa Adam, men det hebreiska ord som används i Torah är ´ezer vilket snarast betyder hjälpare. Vidare så är detta inte ett ord som används för att förklara en undersåtes relation till sin Herre, tvärtom är det ett ord som ofta används för att beskriva Guds relation till människan. Så visserligen skapar Gud Eva att vara en hjälpare till Adam, men med detta följer inte automatiskt någon given makthierarki.
/joel
Permalänk
mars 7, 2008 vid 12:07 e m
· Arkiverad under Adam, Eden, Eva, Platon, genesis 2, kön, mänskligheten, samtida, översättnin
Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött.
Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Två berömda artister sägs ha låtit operera bort revben: Cher för att se mer kvinnlig ut (!) och Marilyn Manson för att kunna suga av sig själv. Världen har chockerats över vad de gör med sig själva och första antydan till sexskandal har fått oss att fokusera på deras kroppar. Tänk om vi vänt bort vår blick från det som är viktigt; revbenet, vad hände med det? Kan det vara så att den enkla burkhomonculuuns tid är förbi och att eliten nu hittat ett annat sätt att slippa toppens ensamhet?
Att översätta är alltid att göra val. Traditionellt har det hebreiska ordet ”tzela” översatts till ”revben”. Detta är inte ett helt självklart val, i de flesta förekomster av ordet betyder det istället ”sida”, som till exempel i 2 mos. 26:20 där det talas om tabernaklets ”tzela”. En alternativ och lika giltig översättning skulle alltså vara:
Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud en av hans sidor och fyllde igen hålet med kött.
Av sidan som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Detta sätter ju kvinnans förhållande till mannen i ett helt annat sammanhang. Författarna till Bereishit Rabbah från de första århundradena verkar verkar ha förstått ordet just så, som sida. Eftersom Rabbahn inte finns översatt i sin helhet (?) får vi nöja oss med att citera hänvisningen i Rashis bibelkommentar:
of his sides Heb. מִצַּלְעֹתיו, of his sides, like (Exod. 26:20):“And for the side (וּלְצֶלַע) of the Tabernacle.” This coincides with what they [the Rabbis] said: They were created with two faces. — [from Gen. Rabbah 8:1] See also Eruvin 18a, Ber. 61a.
Ur-Adam skulle alltså haft två ansikten? Det liknar vad Aristofanes säger om människans ursprung i Platons Symposion:
På den tiden fanns nämligen också androgynen som såväl till utseende som till namn utgjorde en förening av de båda könen, det manliga och det kvinnliga. Nu finns androgynen inte kvar annat än som ett skymfligt namn. Dessutom var varje människa alldeles rund till sin skapnad, så att rygg och bröst bildade en cirkel. Armar hade hon fyra och lika många ben samt två alldeles likadana ansikten på en cirkelrund hals, en gemensam hjässa till de två motsatta ansiktena, fyra öron, två könsdelar samt allt det övriga i samma mån därefter. Hon gick upprätt alldeles som nu och kunde gå åt vilket håll hon behagade.
Dessa urmänniskor ska ha varit ”fruktansvärda i kraft och styrka” och ”stormodiga till sinnelaget” och det till den grad att de försökt stiga upp till himlen för att överfalla gudarna. Allt detta till stort bryderi för Zeus som inte ville gå miste om människornas dyrkan och offer genom att blixtslungande förgöra dem. Till sist skall Zeus dock ha funnit på råd genom att klyva dem ”så som man klyver ägg med hårstrån” så att de på så sätt inte bara blev svagare utan också fler. Skulle vi fortfarande envisas med fräckheterna så hotar han dessutom klyva oss en gång till!
En sista pikant detalj; dessa urmänniskor ska som sagt ha haft tre kön, vilket enligt Platon förklarar alla de olika typer av dragningar vi har till varandra:
De män som utgör halvparten av det slags dubbelväsen som dåförtiden kallades androgyn älskar kvinnor, och de flesta äktenskapsförbrytare tillhör detta släkte. Alla de kvinnor som älskar män och är otuktiga stammar från detta släkte. De kvinnor åter som är halvparten av en kvinna, de frågar föga efter män utan vänder sig mera till kvinnor, och tribaderna stammar från detta släkte. De som är halvparten av en man trår efter det manliga.
Kanske finns det ännu fler sätt att tolka bibelstycket. Det sägs visserligen tydligt att det är kvinnan som skapas men kanske går det att se förbi könen. Den nyskapade får namnet Eva. Eva betyder liv. Vad blir då kvar, vad har Liv utskiljts ifrån? Kunskap?
Jon
Permalänk
mars 5, 2008 vid 9:09 e m
· Arkiverad under genesis 2, resurser, överflöd ·Taggad bdellium, Havila, Pishon, tiden
Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.
Genesis 2:15
Vi har tidigare tolkat Eden som en överflödets plats. Jag undrar dock om just ordet överflöd är en lämplig beskrivning. En rimlig tolkning är att överflöd saknar betydelse i Eden. Att vara i Edens lustgård innebär att vara nöjd, tillfredsställd. Det handlar dock inte om en tillbakalutad liknöjdhet, men en nöjdhet som befinner sig i ett motsatsförhållande till rastlös hunger. Adam ligger inte och dåsar under ett träd och äter frukt hela dagarna. Han har uppgifter att sköta, han håller efter Guds trädgård. Å andra sidan behöver heller inte Adam bekymra sig för vad han ska äta nästkommande dag. Han är trygg med att hans skapare tillhandahåller det som är nödvändigt. Detta är inte ett överflöd utan ett jämnt och ständigt pågående flöde.
Den paradisiska nöjdheten är ett sinnestillstånd som jag tror det är omöjligt för människan att hitta tillbaka till. Mycket vill ha mer. Gräset är alltid grönare på andra sidan. När man har mycket kan man se till att detta mycket ackumuleras och blir ännu mer. Om du har begränsade resurser måste du spara för att ha till senare. När det inte finns ett jämnt flöde så är man tvungen att lagra, att skapa ett överflöd.
När himmel och jord har skapats och trädgården har anlagts i Eden så får vi veta att det också existerar länder utanför Eden och delvis också något om deras tillgångar och egenskaper. Det land som beskrivs tydligast är Havila som floden Pishon flyter igenom. I Havila finns det fint guld, Bdelliumharts och onyxsten. Ingen av Havilas naturtillgångar har nämnts tidigare och rimligen är det tillgångar som inte existerar i Eden, eller som saknar betydelse och relevans där. Guds egen trädgård är påtagligt befriad från guld och ädelsten. Eftersom det finns ett jämnt flöde behöver det inte finnas något överflöd. Ting som framförallt bär på ett förhandlat värde vars främsta egenskap är att underlätta byteshandel saknar betydelse i Eden eftersom det inte finns någon mening i att lagra eller ackumulera värden när allt man behöver redan finns.
Detta reser frågor om hur tiden uppfattades i Eden. Eftersom Gud skapade dag och natt så existerar det i Eden åtminstone en cyklisk tid, men det är inte lika självklart att det existerar en linjär tidsuppfattning med historisk tid och framtid. Med ett ständigt pågående flöde behövs det rimligtvis inte en planering som sträcker sig bortom dagens slut, eller som mest fram till nästa vilodag. Detta skiljer Eden från Havila. Guld och onyxsten är tecken på ett monetärt system och ett monetärt system förutsätter en linjär tidsuppfattning.
/Joel
Permalänk
