Lustgården räddad från dammbyggen

En kort rekapitulation av hur frågan om Eden och överflödet hittills har vecklat ut sig här på bloggen:
Rasmus
tolkar, åberopande en tolkning av ordet Eden, tillvaron i lustgården som präglad av överflöd. Joel invänder att överflöd är fel ord, att denna tillvaro snarare präglas av ett jämnt flöde. Jon, i ett drag av talmudisk dialektik, upphäver motsättningen genom att peka något som vi, liksom många andra, hade missat – att Eden inte är synonym med lustgården! Slutsats:

Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.

Ja! Alldeles avgörande är att överflödets flod inte tar stopp där. Efter att ha runnit från Eden och genom lustgården fortsätter den ut, delande sig i fyra grenar.
Om alltså Eden är en källa till överflöd, så får lustgården del av detta överflöd i jämn ström, men ej heller lustgården är något slutet system utan har ett jämnt avflöde. Tillvaron i lustgården kan därmed fortgå utan att några excesser behöver störa ordningen. Och tack vare det jämna flödet finns ingen anledning till att ackumulera resurser.
Adam hade, hypotetiskt sett, kunnat bygga ett vattenkraftverk i floden. Visserligen saknade människan – tills hon åt av frukten – kunskapen i hur man bygger vattenkraftverk. Hon torde också ha saknade varje anledning att ansamla energi på det sättet. Om en sådan energiansamling ändå hade uppstått, hade hon fortfarande saknat möjligheten att förslösa överflödet inom lustgårdens ramar. Kanske hade hennes dammbyggen helt förstört lustgården – vilket i så fall hade fått konsekvenser även för världen utanför som bevattnas av de fyra floder som rinner därifrån!

Så betraktat, kan fördrivningen ur lustgården ha varit en akt av omtanke. Därmed gavs människan ett större svängrum för att agera ut kunskapens konsekvenser. Franz Kafka påpekar att Gud hade kunnat låta förstöra lustgården, vilket vore ett långt värre straff än någonsin fördrivningen var. (Kafkas fåordiga konstaterande av detta strålar likväl av tacksamhet.)

Varken Eden eller lustgården förstördes. Även om vägen in dit blockeras av feta små änglar med brinnande svärd, rinner den fyrgrenade floden fortfarande ut därifrån, över den tillvaro som människan nu har att leva.
Floden från Eden är fortfarande överflödets flod. Men bara i lustgårdens mellanstation kunde detta överflöd realiseras i form av ett jämnt flöde. Här utanför möter vi än överflöd, än brist. Vi är genom kunskapen dömda att än förslösa, än ackumulera. Vilket gäller för materiella resurser, men också för kunskapen själv. Även kunskapen måste vara ömsom förslösande, ömsom nyttig.

/ Rasmus


Fördämningar som denna hör ej hemma i lustgårdens flöde.

1 kommentar »

  1. En melon är en mäktig fördämning « Den brinnande busken sa,

    april 25, 2008 @ 1:12 pm

    [...] i busken och har inte ens fått ur mig mina omedelbara reflektioner över Rasmus viktiga text om flödet och dammbyggen i Eden. Detta trots att de varit i stort sett färdigformulerade sedan mer än en månad. Att sedan [...]

RSS för kommentarer på denna post · TrackBack URI

Lämna en kommentar