/Jon
Arkiv för Adam
Jag och du? Du i mig?
I paradiset (…) älskar man utan tvivel, men på ett annat sätt än vad man gör här på jorden. Ty ni ser ju klart, att här på jorden bedriver vi kärleken på ett högst ofullkomligt sätt.
Voltaire i ”Kvinnor, var undergivna era män”.
Hur älskade då Adam och Eva i paradiset?
Rasmus har tidigare skrivit om fyrheten; om hur upplevelsen av att rummet sträcker ut sig åt fyra håll introduseras i edenberättelsen. Jag undrar om inte Adam och Eva innan fördrivningen hade ställt sig frågande inför en annan konvention för rumsuppfattning: koncepten innanför/utanför. Det är till exempel inte förrän utanför Eden som Adam och Eva känner behov av kläder. Dessa som en ny avgränsning mot yttervärlden, en ersättning för den fullständiga interioritet som var Eden.
Innebär detta att kärleken inte var penetrerande, eller ens avgränsad till könsorganen? Vidare; gäller detta också ejakulationen som är ett litet utdrivande i sig själv, komplett med postcoital depression? Vill man dra resonemanget ännu längre så kan man tänka sig Eden som en enda lång orgasm och livet på jorden som en enda sådan depression.
Någon som påstod sig veta exakt hur Adam och Eva gjorde i paradiset var Aegidius Cantor, ledare för ”Homĭnes intelligentĭae” en grupp som under åren kring 1400 brukade träffas i ett övergivet torn utanför Bryssels stadsmur . Raoul Vaneigem citerar i ”The Movement of the Free Spirit” ett inkvisitionsprotokoll från förhören med Aegidius efterträdare Wilhelm av Hildernissem 1411.
9. The said Aegidius had a particular way of making love – which was not, however against nature – which he was certain that Adam had used in paradise. (…)
10. They developed a private language: they caled the act of love ”the pleasure of paradise” or ”acclivity” [ascension]. They can thus describe their libidinous acts in irreproachable terms which other people can not understand.
För kyrkofadern Augustinus är det skamliga med köndelarna att de står utanför medvetandets kontroll. I Eden så ska däremot Adam och Eva haft fullständig kontroll över sina kroppar och bara ha legat med varandra i fortplantningssyfte. Så här skriver han i ”Om gudsstaten”:
Adam ska alltså ha lyft sin lem lika lätt som om han lyft en arm. För att övertyga oss om att tanken inte är omöjlig så anför Augustinus en person han ”känt en gång” som kunde svettas på beställning. Han avslutar sitt resonemang så här:
Plötsligt upplevs alltså könsorganen som någonting som är utanför oss själva. Åter frågan om innanför och utanför alltså. Augustinus tänker sig alltså att kroppen i Eden var fullständigt genomsyrad av medvetandet. Jag är mer benägen att vända på det och tänka att medvetandet över huvud taget inte fanns i Eden, att Adam inte hade något själv som kunde lyda honom eftersom tanke och handling var ett, så som ordspråket säger att det skall vara hos mannen, men det är kanske en fråga för framtiden.
/Jon
Hjälparen Eva
Det sista som Gud skapar i den andra skapelseberättelsen är kvinnan. Det är i och med att kvinnan skapas som skapelsen blir fulländad. Det är intressant att notera hur stort utrymme som ges för att beskriva denna procedur; när Gud skapar människan görs det i en enda vers, medan skapandet av kvinnan kräver hela sex verser. Kanske svårt att dra någon mer långtgående slutsats av det.
Bakgrunden till att kvinnan skapas är att Gud konstaterar att mannen är ensam och att detta tillstånd inte är bra. Människan ska inte vara ensam. I 1917 års översättning står det att Gud ska ”göra åt honom en hjälp” och i den nya översättningen står det ”ge honom någon som kan vara honom till hjälp”. Detta tolkas inte bara som att kvinnan är skapad att tjäna mannen, utan även att Adam ges total makt över Eva.
Denna tolkning understryks snarare än nedtonas i Bibel 2000 eftersom det betonas att Adam får Eva som present. På många sätt kan man tycka att Bibelkommisionen här, liksom på många andra ställen, rör sig allt längre ifrån den ursprungliga texten. Visst är det så att Gud skapar Eva för att hon ska hjälpa Adam, men det hebreiska ord som används i Torah är ´ezer vilket snarast betyder hjälpare. Vidare så är detta inte ett ord som används för att förklara en undersåtes relation till sin Herre, tvärtom är det ett ord som ofta används för att beskriva Guds relation till människan. Så visserligen skapar Gud Eva att vara en hjälpare till Adam, men med detta följer inte automatiskt någon given makthierarki.
/joel
Medan vi sov
Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött.
Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Två berömda artister sägs ha låtit operera bort revben: Cher för att se mer kvinnlig ut (!) och Marilyn Manson för att kunna suga av sig själv. Världen har chockerats över vad de gör med sig själva och första antydan till sexskandal har fått oss att fokusera på deras kroppar. Tänk om vi vänt bort vår blick från det som är viktigt; revbenet, vad hände med det? Kan det vara så att den enkla burkhomonculuuns tid är förbi och att eliten nu hittat ett annat sätt att slippa toppens ensamhet?
Att översätta är alltid att göra val. Traditionellt har det hebreiska ordet ”tzela” översatts till ”revben”. Detta är inte ett helt självklart val, i de flesta förekomster av ordet betyder det istället ”sida”, som till exempel i 2 mos. 26:20 där det talas om tabernaklets ”tzela”. En alternativ och lika giltig översättning skulle alltså vara:
Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud en av hans sidor och fyllde igen hålet med kött.
Av sidan som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Detta sätter ju kvinnans förhållande till mannen i ett helt annat sammanhang. Författarna till Bereishit Rabbah från de första århundradena verkar verkar ha förstått ordet just så, som sida. Eftersom Rabbahn inte finns översatt i sin helhet (?) får vi nöja oss med att citera hänvisningen i Rashis bibelkommentar:
Ur-Adam skulle alltså haft två ansikten? Det liknar vad Aristofanes säger om människans ursprung i Platons Symposion:
Dessa urmänniskor ska ha varit ”fruktansvärda i kraft och styrka” och ”stormodiga till sinnelaget” och det till den grad att de försökt stiga upp till himlen för att överfalla gudarna. Allt detta till stort bryderi för Zeus som inte ville gå miste om människornas dyrkan och offer genom att blixtslungande förgöra dem. Till sist skall Zeus dock ha funnit på råd genom att klyva dem ”så som man klyver ägg med hårstrån” så att de på så sätt inte bara blev svagare utan också fler. Skulle vi fortfarande envisas med fräckheterna så hotar han dessutom klyva oss en gång till!
En sista pikant detalj; dessa urmänniskor ska som sagt ha haft tre kön, vilket enligt Platon förklarar alla de olika typer av dragningar vi har till varandra:
Kanske finns det ännu fler sätt att tolka bibelstycket. Det sägs visserligen tydligt att det är kvinnan som skapas men kanske går det att se förbi könen. Den nyskapade får namnet Eva. Eva betyder liv. Vad blir då kvar, vad har Liv utskiljts ifrån? Kunskap?
Jon
Jag minns den gröna dal
Paradiset; den brinnande busken står på tröskeln till helig mark. Det är inte utan en viss tvekan man närmar sig denna kanske världens mest filosoferade och kringtänkta plats och alla de avgörande händelser som sker där.
Hur närmar man sig någonting man omöjligen kan göra sig rätta begrepp om? Eller rättare sagt: hur träder man in i någonting som inte har någon ingång? Muren kring paradiset har bara en öppning och den är det vidriga hål varur historiens vind blåser med sin bedövande kraft.
Jag tänkte skjuta upp själva inträdandet och börja med att ta med er på en liten recognosceringstur, ett flygfoto om ni så vill.
En flod rinner ut ur Eden, den bevattnar hela lustgården. Utanför lustgården delar den upp sig i fyra grenar. Man får anta att dessa rinner ut i norr, söder, öster och väster så att paradiset alltså ligger i världens mitt.
Där, bland alla dessa träd som är ljuvliga att se på och goda att äta av går Adam. En man, en trädgård, en flod, en gud. Man kunde trott att det följdaktligen mitt i trädgården, precis som vi hört i söndagsskolan, skulle växa ett träd, men i mitten av trädgården står två stycken; nämligen Livets träd och Kunskapens träd på gott och ont. Paradisets, det vill säga världens mitt är tudelad, tvekluven. Varför har Gud skapat en polaritet just här?
Man kan nästan se Adam framför sig; hur han ligger i skuggan under livets träd, sedan plötsligt reser sig och rastlös lägger sig under kunskapens träd en stund. Aldrig riktigt nöjd är han vår Adam, men hur kunde han vara det när själva världen är tudelad, när dualitetens är inbyggd i världens själva mitt och källa?
Förfrämligandet, alienationen kommer från Gud, det är han som skiljt livet från kunskapen.
Kanske är detta orsaken till allt som sedan följer: utskiljandet av Eva ur Adam och deras skuld ur brottet. Fördrivningen.
/Jon
Inledande frågetecken kring det adamitiska språket
I skapelsens urtillstånd fanns bara Guds skapande ord. Och Gud avslutade sin skapelse, inte med att namnge människan, utan med att ge människan språket, namnets kreativa kraft.
Så skriver Staffan Ericson i sin gedigna avhandling Två drömspel. Passagen är en varsam läsning av Walter Benjamins tänkande kring språket, och fortsätter:
Namngivandet ses alltså av Benjamin som språkets essentiella lag, och som människans språkliga vara: bara genom namngivande kan människan meddela sin existens till Gud. Bara människan kan ge det namnlösa namn, det ljudlösa ljud. /…/
Att översätta blir alltså enligt Benjamin att lösa en uppgift som Gud har givit människan.
I Genesis 2:16-17, talar Herren för första gången till Adam. Han säger närmare bestämt att Adam får äta av alla träd, utom av det träd som ger kunskap om gott och ont. Vi får inte veta vilket språk Gud talar, men av tradition har det framställts som ett slags inre språk, omedelbart begripligt utan att ta omvägen över klingande fonem.
Först därefter skapar Gud alla landdjur och alla fåglar. Efter att de skapats för Gud fram djuren till Adam, och låter Adam namnge dem. (Havets djur fick dock ingen plats i den ursprungliga adamitiska språket, vilket tydligen förbryllade kyrkofäderna. Augustinus antog att fiskarna, till skillnad från övriga djur, namngavs en och en, efterhand när de upptäcktes.)
Enligt motsvarande passage i Koranen (2:28-31) finns inget adamitiskt språk, åtminstone inte i bemärkelsen ett språk härrörande från Adam. I stället förtäljer Koranen att Gud lärde Adam ”alla möjliga namn”, för att sedan beordra Adam att lära ut namnen till änglarna (vilka i den islamiska skapelseberättelsen flaxar runt i stora svärmar). Detta språk verkar sedan ha ägt fortsatt kontinuitet – vad jag vet innehåller Koranen ingen berättelse om Babels torn och den stora språkförbistringen.
I jämförelse utmärker sig således Genesis för sin betoning av människans namngivande. Ur ännu en essä som berör Benjamins tänkande kring det adamitiska språket, citerar vi:
The creative, formative dimension of God’s speech is replicated in man’s power of cognition, Erkenntnis: God creates by means of the word; man cognizes (erkennt) by means of names. Naming constitutes the border space where the divine conveys in diminished measure its creative capacity to the human: ”The theory of proper names is the theory of the frontier between finite and infinite language”.
Benjamin then develops the Biblical story of the tree and of mankind’s fall as parabolic of the enfeeblement of Adamic language from its primordial state as language of naming (Namensprache) to one of mediation and communication.
Luther Blissett skriver ”Adamitic language transcends abstract representation by doing what it says”, vilket förvisso är ett tema som språkvetenskapen återupptäckte på 1950-talet när J.L. Austin analyserade performativa yttranden.
Utifrån vilken grund namngav Adam djuren? Bibeln lämnar denna intrikata fråga öppen. Umberto Eco spetsar till den:
Adam might have called animals ‘by their own names’ in two senses. Either he gave them the names that, by some extra-linguistic right, were already due to them, or he gave them those names we still use on the basis of a convention initiated by Adam.
Så, var kan man komma vidare härifrån?
/ Rasmus
Anda
Och HERREN Gud danade människan [adam] av stoft från jorden [adamah] och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse. (1 mos 2:7)
Människan blev en levande varelse när hon började andas. Så säg mig, varför upprepar organisationen Ja till livet frasen ”ett hjärta som slår”? Abortmotståndarna har då inte mycket i skapelseberättelsen att hämta. Snarare torde det kunna ses som rena häderiet när de torgför uppfattningen att livet börjar innan andningen. Utan att egentligen säga något om abortfrågan, måste man fråga sig varifrån dessa fanatikers hangup vid just hjärtat kommer.
För att återgå till Genesis: Hur förstår vi textens fokus på andningen som livets väsen? Andning, anda, ande…
Denna ”livsande” – i engelska översättningar ”breath of life”, ibland ”soul of life” – består av två hebreiska ord.
Det ena, נְשָׁמָה, a puff, that is, wind, angry or vital breath, från en ordstam som har att göra med att blåsa bort, förstöra!
Det andra, חי, översätts främst till adjektivet levande eller substantivet liv, men har en rad associerade betydelser varav flera handlar om kontinuitet och livsuppehällande.
Finns det alltså redan i själva begreppet ”livsande” en inbyggd spänning mellan att bevara och förstöra? Något svar vågar jag inte ge. Men andningen går ut likväl som in. Allt är rytm, som den gamle Hölderlin lär ha svamlat på sin dödsbädd.
/ Rasmus
Form
Vissa saker kan beröras bara på omvägar. Här får ni fyra citat:
Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.
/Jon
Alla mot Adam
Rasmus ifrågasätter här under det jag skrivit om Adam som egennamn. Den uppgiften har jag hämtat från JPS torah commentary som skriver så här om verserna 2:20 och 3:17:
”The hebrew vocalization le-´adam makes the word a proper name for the first time, propably beacuse the narrative now speeks of the man as a personality rather than a archetypal human”
Med undantag av dehär två fallen står adam genom hela berättelsen i bestämd form: ha-adam. Jag kan ingen hebreiska men om jag förstått saken rätt så betyder le-adam ”till, för adam” och saknar bestämd artikel vilket alltså skulle göra det till ett egennamn.
Genom hela berättelsen finns ett växelspel mellan den kollektiva och den individuella Adam. Det finns kanske inga klara gränser, men vill man ändå hitta en brytpunkt så tror jag ändå att den finns här i 2:19-20 när Adam ger namn åt djuren. Både Vulgatan och septuagintan skriver ἄνθρωπος resp. homo, alltså ”mannen” fram till 2:19-20 och går sedan över till egennamnet Adam. Lustigt nog så väljer 1917 års svenska bibelöversättning att gå över till ”Adam” i vers 3:17, alltså vid den andra förekomsten av le-adam.
/Jon
”Adam” som egennamn?
I sitt ytterst intressanta inlägg om pluralitetens singularitet skriver Jon:
I det andra kapitlet behandlas ordet adam som ett allmänbegrepp ända fram till att han ska ge namn åt jordens alla djur. Från och med att adam ger namn åt alla djuren blir också Adam ett egennamn.
Tolkningen är intressant, men jag betvivlar att den är så självklar i hebreiskan. I min engelsk-hebreiska Torah i översättning av Harold Fisch (utgiven 1967 och godkänd av Israels överrabbinat) finner jag alls inga nämnanden av ”Adam” som egennamn. Faktiskt inte heller i Bibel 2000. I bägge översättningarna fortsätter ordet ”adam” att översättas till ”mannen”.
Däremot blir Adam ett egennamn i 1917 års svenska bibelöversättning, men först i Genesis 3:17, det vill säga efter det så kallade syndafallet.
Finns det någon annan översättning där transformationen från artbeteckning till egennamn sker i samband med namngivningen av djuren?
Vill bara få fråga utredd eftersom den kom upp när vi möttes häromkvällen. Väntar ett litet tag med att dra slutsatser.
