Twenty-six attempts preceded the present genesis, all of which were destined to fail. The world of man has arisen out of the chaotic heart of the preceding debris; he too is exposed to the risk of failure, and the return to nothing. “Let us hope it works,” exclaimed God as he created the world, and this hope, which has accompanied the subsequent history of the world and mankind, has emphasized right from the outset that this history is branded with the mark of radical uncertainty.
Talmud(?)
Snubblade in på bloggen Ktismatics, där skrivandet av ett utkast till en hel bok om Genesis, kap. 1 har ägt rum under det senaste året. ”Ktismatik” är en neologism, menad att beteckna ”skapandets teori och praktik”. Allt jag vet om personen bakom detta är att han heter John Doyle, och att han inte ger uttryck för någon bestämd religiös hemvist. Utan att ha hunnit läsa någon större del av allt som återfinns där, konstaterar jag ändå att där finns sjukt mycket intressanta resonemang – enbart om första moseboks första kapitel!
I början av projektet ger John Doyle en slags innehållsdeklaration:
It’s a close reading, but a “post-structural” one; that is, it doesn’t rely on the rest of the Bible as interpretive context. As a result, that pathway takes some unexpected turns.
Briefly, I assert that the creation narrative has a narrator, an eyewitness to the events described. The “Let there be X;” and there was X creation formula is read as a dialogue between elohim and the witness, where elohim is teacher and the witness is student. Elohim asserts a series of scientific propositions about the material universe, and the witness confirms his understanding of these propositions. In the end the witness becomes like elohim: able to make sense of the world he inhabits, able thereby to use this knowledge to subdue the earth. In essence, and ironically, Genesis 1 becomes a text about elohim creating an empirically-based natural science.
Senare förtydligas intentionen:
This is a literal reading of Genesis 1 that preserves inerrancy without recourse to mythopoetic allegory. This interpretation of the text isn’t just compatible with the findings natural science – it describes the creation of natural science itself.
Såvitt jag kan förstå, är John Doyle ytterst sett ute efter inget mindre än att försöka frilägga ett ”elohimitiskt ethos”, som ska kunna förklara västerlandets historia…
Här en följd av avsnittsrubriker, som kanske får tala för sig själv:
- The Creation of Science
- Why the Creation of Science Interpretation is Doomed
- The Creation of Hermeneutics
- Why the Creation of Hermeneutics Interpretation is Doomed
- The Creation of History
- Why the Creation of History Interpretation is Doomed
- The Creation of Culture
- Why the Creation of Culture Interpretation is Doomed
- The Creation of God?
Om jag själv kommer ha tid att titta närmare på utskrifter av alla dessa resonemang, är ännu oklart.
/ Rasmus
