Pruned, en bra blogg om landskapsarkitektur, har skrivit vackert om våtmarker:
Considered useless, a wasteland, an obstacle to a civilization’s Manifest Destiny, power, and glory.
/…/
The anti-Eden.
Frågan om vattenflödena har inte blivit uttömd och fenomenet våtmarker kan inte lämnas utanför den frågan.
(Ämnet berördes kort på Östgötaslätten för snart ett år sedan.)
/ R
Det är ofta det man säger inte stämmer överens med det man gör. Trots alla stora ord om flödet så sitter jag här i busken och har inte ens fått ur mig mina omedelbara reflektioner över Rasmus viktiga text om flödet och dammbyggen i Eden. Detta trots att de varit i stort sett färdigformulerade sedan mer än en månad. Att få ner dem på pränt är en annan sak. Har man förstoppning får man krysta hårdare. Tänk vad mycket lättare om jag fick tala till er. Kanske kunde man säga att talet och inte skriften är den uttrycksform som har att göra med flödet. Allt detta är så klart retorik och förhalande men så är också just ordet ”retorik” avlett ur grekiskans ord för att flöda; ”rhein”.
Vad det gäller Rasmus text vill jag till att börja med säga att jag a priori inte kan godta någon modell av Eden som uttryckligen omöjliggör ett pariserhjul. Varken teknik eller energiomvandling är främmande för lustgården. Den är på intet sätt ”naturlig” och spontan utan snillrikt utdikad och kanaliserad. Vattnet och överflödet strömmar genom Adam och Eva precis som genom de otaliga små bäckar som bevattnar blommorna, de två träden, frukterna och alla andra växter och djur. Är inte skovelhjulet och axeln som driver pariserhjulet bara ytterligare en av många kanaler?
I lustgården finns visserligen inget skäl till att ackumulera energi men den håller ändå inne med stora mängder potentiell energi; krukor, träd, frukter och kroppar är små fördämningar i sig, Adam och Eva är fördämningar. Det är alltså inte själva innehållandet och ackumulationen av energi som gör fördämningen omöjlig i Eden, om den alls är det.
Både Rasmus och Joel betonar det jämna flödet. Jag undrar om ett flöde någonsin verkligen är jämnt. Den som har fantasi nog kan blunda och höra porlandet från Edens kanaler inom sig, den som misslyckas bör fylla upp vasken, betrakta ringarna på vattnet och fråga sig om inte rytmen i själva verket är intimt sammankopplad med flödet.
Begreppet rytm kommer från grekiskans ”rhythmos” som är avlett ur samma ord som jag nämnde i inledningen; verbet ”rhein” – att flöda. Sentimentala språkforskare har funnit det betryggande och vackert att människan lärt känna tingens principer av naturen, ur vågornas regelbundna rörelser. Denna romantiska lilla bild har krossats, eller åtminstone fördjupats av den franska lingvisten Émil Benveniste. I essän Det språkliga uttrycket för begreppet ”rytm” visar han att ordet visserligen kommer från ”att flöda” men alls inte kommit till människan som en insikt ur naturens sköte utan är fött som en teknisk term ur en lång tanketradition med början hos de joniska författarna
Språkligt anger konstruktionen med -thmos det sätt på vilket ett verb ter sig i sin fullbordan. Stasis är till exempel handlingen att stå upprätt, stathmos är sättet att hålla sig uppe. Rhythmos betyder alltså ”ett särskilt sätt att rinna”. Ett välbehövligt begrepp i en värld där ”panta rhei”, allt flyter. Det är därför Demokritos kan skriva en avhandling om skillnaderna i ”rytm” hos atomerna, Archilochos kan uppmana oss att lära känna de ”rytmer” som behärskar människorna. Euripides talar om ett mords ”rytm”, en sorgs ”rytm” och ”rytmen” hos ett klädesplagg. Rhythmos är för dessa alltså den tillfälliga, föränderliga formen hos någonting rörligt och flytande.
Det är först hos Platon som begreppet börjar likna det vi känner idag, i Lagarna talar han om att unga män är stökiga men att en viss ordning (taxis) visar sig i deras rörelser ”Denna ordning i rörelsen har fått namnet rytm, medan man kallar röstens ordning för harmoni, där hög ton och låg ton smälter samman, och när de två förenas kalas det körkonst.” Sin färdiga form får begreppet hos Aristoteles genom att definitivt underordnas metron – måttet: ”All rytm mäts genom en avgränsad rörelse.”
Om rytmen alltså är flödets framträdesform så är det kanske just detta som gör vattenkraftverket omöjligt i lustgården; inte för att det håller inne flödet utan att för att det stannar flödets rytm för att ta vara på den potentiella energi som finns i de ansamlade vattenmassornas hydrauliska tryck istället för flödet i sig.
Eva öppnar en melon och bjuder djuren och fåglarna att äta. I dem flödar den ut över lustgårdens alléer och Edens himmel. Frukter, djur och människor; alla är de meandrar i floden, krusningar över ytan och fallande droppar snart åter i det ena.
/Jon
En kort rekapitulation av hur frågan om Eden och överflödet hittills har vecklat ut sig här på bloggen:
Rasmus tolkar, åberopande en tolkning av ordet Eden, tillvaron i lustgården som präglad av överflöd. Joel invänder att överflöd är fel ord, att denna tillvaro snarare präglas av ett jämnt flöde. Jon, i ett drag av talmudisk dialektik, upphäver motsättningen genom att peka något som vi, liksom många andra, hade missat – att Eden inte är synonym med lustgården! Slutsats:
Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.
Ja! Alldeles avgörande är att överflödets flod inte tar stopp där. Efter att ha runnit från Eden och genom lustgården fortsätter den ut, delande sig i fyra grenar.
Om alltså Eden är en källa till överflöd, så får lustgården del av detta överflöd i jämn ström, men ej heller lustgården är något slutet system utan har ett jämnt avflöde. Tillvaron i lustgården kan därmed fortgå utan att några excesser behöver störa ordningen. Och tack vare det jämna flödet finns ingen anledning till att ackumulera resurser.
Adam hade, hypotetiskt sett, kunnat bygga ett vattenkraftverk i floden. Visserligen saknade människan – tills hon åt av frukten – kunskapen i hur man bygger vattenkraftverk. Hon torde också ha saknade varje anledning att ansamla energi på det sättet. Om en sådan energiansamling ändå hade uppstått, hade hon fortfarande saknat möjligheten att förslösa överflödet inom lustgårdens ramar. Kanske hade hennes dammbyggen helt förstört lustgården – vilket i så fall hade fått konsekvenser även för världen utanför som bevattnas av de fyra floder som rinner därifrån!
Så betraktat, kan fördrivningen ur lustgården ha varit en akt av omtanke. Därmed gavs människan ett större svängrum för att agera ut kunskapens konsekvenser. Franz Kafka påpekar att Gud hade kunnat låta förstöra lustgården, vilket vore ett långt värre straff än någonsin fördrivningen var. (Kafkas fåordiga konstaterande av detta strålar likväl av tacksamhet.)
Varken Eden eller lustgården förstördes. Även om vägen in dit blockeras av feta små änglar med brinnande svärd, rinner den fyrgrenade floden fortfarande ut därifrån, över den tillvaro som människan nu har att leva.
Floden från Eden är fortfarande överflödets flod. Men bara i lustgårdens mellanstation kunde detta överflöd realiseras i form av ett jämnt flöde. Här utanför möter vi än överflöd, än brist. Vi är genom kunskapen dömda att än förslösa, än ackumulera. Vilket gäller för materiella resurser, men också för kunskapen själv. Även kunskapen måste vara ömsom förslösande, ömsom nyttig.
/ Rasmus
Fördämningar som denna hör ej hemma i lustgårdens flöde.
/Jon
Jag har tidigare citerat ur Platons ”Gästabudet”. Det finns ytterligare ett avsnitt där som har beröringspunkter med vår undersökning och det är Diotimas berättelse om Eros födelse:
När Afrodite hade fötts höll gudarna ett gästabud, och jämte de andra deltog också Metis son Poros ["Överflöd"]. Då de ätit kom Penia ["Brist"] dit för att tigga, eftersom där var kalas. Poros som berusat sig med nektar – vin fanns då ännu inte – begav sig in i Zeus trädgård och drucken som han var somnade han. Penia som för sitt armods skull traktade efter att få ett barn med Poros, lade sig bredvid honom och blev havande och födde Eros.
För Platon betyder detta att Eros har sin plats mellan vishet och oförstånd, han är kärleken till och sökandet efter det sköna och det goda. Den som redan är vis behöver inte söka och de oförnuftiga, de som saknar Eros varken filosoferar eller önskar att bli goda. Eros är alltså inte som man kunde tro en vacker yngling utan en smutsig och barfota landstrykare, det eftersom han är det älskande, inte det älskade.
Hos oss dök det här textstycket upp redan i våras i en text av Jason Wirth. För mig öppnade sig berättelsen först i Wien när vi förstod den tidsligt; Eros uppstår alltid i spänningen mellan överflödet och bristen, inte på väg från det ena till det andra som hos Platon utan som den princip som får oss att skjuta upp, hushålla med och kultivera njutningen. Precis som i Bataillecitatet längre ner så är ”alla problem en fråga om tid”, Eros är mer specifikt det som får oss att fråga oss om vinflaskan smakar bättre nu eller vid skymningen (diskuterar man det länge nog så löser också tiden alla problem. Tiden tar, som Joel konstaterade, hand om de sina) Zeus måste precis som Jahve ha förbannat den som smög sig på barnen i trädgården och för evigt förändrade förutsättningarna för mänsklig njutning. De borde båda ha förstått att de efter en tid kommer att bli lika ”kultiverade” och ”kanaliserade” som sin omgivning.
/Jon
Joel har kritiserat synen på Eden som en överflödets plats och snarare velat fokusera på flödet. Vi kanske har varit för snabba med att sätta likhetstecken mellan Eden och lustgården; Traktat Berachoth i Babylonska Talmud skriver så här:
Är det inte just detta Joel talat om?
Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.
/Jon
I paradiset (…) älskar man utan tvivel, men på ett annat sätt än vad man gör här på jorden. Ty ni ser ju klart, att här på jorden bedriver vi kärleken på ett högst ofullkomligt sätt.
Voltaire i ”Kvinnor, var undergivna era män”.
Hur älskade då Adam och Eva i paradiset?
Rasmus har tidigare skrivit om fyrheten; om hur upplevelsen av att rummet sträcker ut sig åt fyra håll introduseras i edenberättelsen. Jag undrar om inte Adam och Eva innan fördrivningen hade ställt sig frågande inför en annan konvention för rumsuppfattning: koncepten innanför/utanför. Det är till exempel inte förrän utanför Eden som Adam och Eva känner behov av kläder. Dessa som en ny avgränsning mot yttervärlden, en ersättning för den fullständiga interioritet som var Eden.
Innebär detta att kärleken inte var penetrerande, eller ens avgränsad till könsorganen? Vidare; gäller detta också ejakulationen som är ett litet utdrivande i sig själv, komplett med postcoital depression? Vill man dra resonemanget ännu längre så kan man tänka sig Eden som en enda lång orgasm och livet på jorden som en enda sådan depression.
Någon som påstod sig veta exakt hur Adam och Eva gjorde i paradiset var Aegidius Cantor, ledare för ”Homĭnes intelligentĭae” en grupp som under åren kring 1400 brukade träffas i ett övergivet torn utanför Bryssels stadsmur . Raoul Vaneigem citerar i ”The Movement of the Free Spirit” ett inkvisitionsprotokoll från förhören med Aegidius efterträdare Wilhelm av Hildernissem 1411.
9. The said Aegidius had a particular way of making love – which was not, however against nature – which he was certain that Adam had used in paradise. (…)
10. They developed a private language: they caled the act of love ”the pleasure of paradise” or ”acclivity” [ascension]. They can thus describe their libidinous acts in irreproachable terms which other people can not understand.
För kyrkofadern Augustinus är det skamliga med köndelarna att de står utanför medvetandets kontroll. I Eden så ska däremot Adam och Eva haft fullständig kontroll över sina kroppar och bara ha legat med varandra i fortplantningssyfte. Så här skriver han i ”Om gudsstaten”:
Adam ska alltså ha lyft sin lem lika lätt som om han lyft en arm. För att övertyga oss om att tanken inte är omöjlig så anför Augustinus en person han ”känt en gång” som kunde svettas på beställning. Han avslutar sitt resonemang så här:
Plötsligt upplevs alltså könsorganen som någonting som är utanför oss själva. Åter frågan om innanför och utanför alltså. Augustinus tänker sig alltså att kroppen i Eden var fullständigt genomsyrad av medvetandet. Jag är mer benägen att vända på det och tänka att medvetandet över huvud taget inte fanns i Eden, att Adam inte hade något själv som kunde lyda honom eftersom tanke och handling var ett, så som ordspråket säger att det skall vara hos mannen, men det är kanske en fråga för framtiden.
/Jon
Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött.
Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Två berömda artister sägs ha låtit operera bort revben: Cher för att se mer kvinnlig ut (!) och Marilyn Manson för att kunna suga av sig själv. Världen har chockerats över vad de gör med sig själva och första antydan till sexskandal har fått oss att fokusera på deras kroppar. Tänk om vi vänt bort vår blick från det som är viktigt; revbenet, vad hände med det? Kan det vara så att den enkla burkhomonculuuns tid är förbi och att eliten nu hittat ett annat sätt att slippa toppens ensamhet?
Att översätta är alltid att göra val. Traditionellt har det hebreiska ordet ”tzela” översatts till ”revben”. Detta är inte ett helt självklart val, i de flesta förekomster av ordet betyder det istället ”sida”, som till exempel i 2 mos. 26:20 där det talas om tabernaklets ”tzela”. En alternativ och lika giltig översättning skulle alltså vara:
Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud en av hans sidor och fyllde igen hålet med kött.
Av sidan som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Detta sätter ju kvinnans förhållande till mannen i ett helt annat sammanhang. Författarna till Bereishit Rabbah från de första århundradena verkar verkar ha förstått ordet just så, som sida. Eftersom Rabbahn inte finns översatt i sin helhet (?) får vi nöja oss med att citera hänvisningen i Rashis bibelkommentar:
Ur-Adam skulle alltså haft två ansikten? Det liknar vad Aristofanes säger om människans ursprung i Platons Symposion:
Dessa urmänniskor ska ha varit ”fruktansvärda i kraft och styrka” och ”stormodiga till sinnelaget” och det till den grad att de försökt stiga upp till himlen för att överfalla gudarna. Allt detta till stort bryderi för Zeus som inte ville gå miste om människornas dyrkan och offer genom att blixtslungande förgöra dem. Till sist skall Zeus dock ha funnit på råd genom att klyva dem ”så som man klyver ägg med hårstrån” så att de på så sätt inte bara blev svagare utan också fler. Skulle vi fortfarande envisas med fräckheterna så hotar han dessutom klyva oss en gång till!
En sista pikant detalj; dessa urmänniskor ska som sagt ha haft tre kön, vilket enligt Platon förklarar alla de olika typer av dragningar vi har till varandra:
Kanske finns det ännu fler sätt att tolka bibelstycket. Det sägs visserligen tydligt att det är kvinnan som skapas men kanske går det att se förbi könen. Den nyskapade får namnet Eva. Eva betyder liv. Vad blir då kvar, vad har Liv utskiljts ifrån? Kunskap?
Jon
Jag är lite tveksam till att tala om ”paradiset”. Även om det kanske inte finns något formellt fel i att använda detta ord för att beteckna Edens lustgård, har det numera alltför starka konnotationer till tankar om ett liv efter detta. Sådant grumlar bara förståelsen av det specifika med Eden, vilket åtminstone jag i hög grad tycker mig hitta i dess geografi.
Om skriftens första kapitel kretsar kring veckodagarna sju, orienterar sig det andra kring väderstrecken fyra. Inte så att en skapelseberättelse handlar om tiden och nästa om rummet, men det är ändå i berättelsen om Eden som en horisontell geografi upprättas.
De fyra väderstrecken är väl också i både äldre och i någon mening självklarare än valet att dela in tiden just i sjudagarsperioder. Ändå bör vi kanske inte glömma bort exemplen på alternativa axlar för mänskliga kulturer att orientera sig efter – exempelvis uppströms/nedströms för de som bott utmed en betydelsefull flod, inklusive de gamla egyptierna.
I jämförelse med dessa företräder fyrhetens geografi någonting mer universellt. Samtidigt är det just floder som rinner i fyra riktningar ut från Edens enade källa!
Förvisso, det nämns aldrig att floderna rinner mot just öst, syd, väst och nord. I stället erbjuds vi någonting mycket mer tolkningsbart: Pison, Gihon, Tigris, Eufrat. Pison sägs omgärda det svårplacerade landet Havila, medan Gihon sträcker sig runt Kush – ett land som ofta har översatts till ”Etiopien” (i t.ex. såväl Septuagintan som i King James-bibeln).
Hur man än pusslar, blir det i slutändan svårt för att inte säga omöjligt att hitta en geografisk plats där Eden skulle kunna ha legat. Men varför skulle Eden vara en geografisk plats? Vi läser att Eden planteras österut, men samma hebreiska ord kan ha såväl den rumsliga betydelsen ”österut” som de tidsliga ”före”, ”uråldrig”…
Alan Millard polemiserar i sin korta med kärnfulla artikel ”The Etymology of Eden” (Vetus Testamentum, vol. 34, 1984) mot vissa tolkningar som etablerades av tyska filologer under 1800-talets sista decennier, då det tydligen var särdeles populärt att försöka hitta babylonska influencer i Genesis. Enligt honom bör ”Eden” inte hänföras till ett sumeriskt låneord betecknande ett stäppland väster om Eufrat, utan till den semitiska ordstammen ‘dn. Ett ord som betecknar lyx, överflöd.
En tolkning som gjorts av detta är att Eden helt enkelt representerar människans liv som samlare, i en ”enklare” tid innan hon började bruka jorden. Om vi däremot avstår från att göra en hård historicering och i stället kopplar samman Edens ur-överflöd med dess skamlösa nakenhet…?
Icke att detta tillstånd av brist på brist skulle präglas av fullständig harmoni. Som Jon skrev, vankar Adam av och an mellan livets träd och kunskapens.
”Every problem is in a certain sense a problem of the use of time” (Bataille).
Stannar där. Vi får se.
/ Rasmus
Paradiset; den brinnande busken står på tröskeln till helig mark. Det är inte utan en viss tvekan man närmar sig denna kanske världens mest filosoferade och kringtänkta plats och alla de avgörande händelser som sker där.
Hur närmar man sig någonting man omöjligen kan göra sig rätta begrepp om? Eller rättare sagt: hur träder man in i någonting som inte har någon ingång? Muren kring paradiset har bara en öppning och den är det vidriga hål varur historiens vind blåser med sin bedövande kraft.
Jag tänkte skjuta upp själva inträdandet och börja med att ta med er på en liten recognosceringstur, ett flygfoto om ni så vill.
En flod rinner ut ur Eden, den bevattnar hela lustgården. Utanför lustgården delar den upp sig i fyra grenar. Man får anta att dessa rinner ut i norr, söder, öster och väster så att paradiset alltså ligger i världens mitt.
Där, bland alla dessa träd som är ljuvliga att se på och goda att äta av går Adam. En man, en trädgård, en flod, en gud. Man kunde trott att det följdaktligen mitt i trädgården, precis som vi hört i söndagsskolan, skulle växa ett träd, men i mitten av trädgården står två stycken; nämligen Livets träd och Kunskapens träd på gott och ont. Paradisets, det vill säga världens mitt är tudelad, tvekluven. Varför har Gud skapat en polaritet just här?
Man kan nästan se Adam framför sig; hur han ligger i skuggan under livets träd, sedan plötsligt reser sig och rastlös lägger sig under kunskapens träd en stund. Aldrig riktigt nöjd är han vår Adam, men hur kunde han vara det när själva världen är tudelad, när dualitetens är inbyggd i världens själva mitt och källa?
Förfrämligandet, alienationen kommer från Gud, det är han som skiljt livet från kunskapen.
Kanske är detta orsaken till allt som sedan följer: utskiljandet av Eva ur Adam och deras skuld ur brottet. Fördrivningen.
/Jon
