Vissa saker kan beröras bara på omvägar. Här får ni fyra citat:
Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.
/Jon
Arkiv för genesis 1
Form
Kapitelindelningar och hypoteser
Vi har tidigare berört skill nad er na mellan de två skapelseberättelserna. Joel tar här nedan upp den intressanta frågan om kapitelindelningarna; ett par ord om båda sakerna:
Genom att dela av texten ”mitt i” och låta sabbaten inleda det andra kapitlet har man delvis lyckats skyla över gränserna mellan de två motsägelsefulla skapelseberättelserna. Den naturliga avdelningen mellan de två (?) texterna är annars att låta nästa stycke börja med formuleringen ”Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades” som sägs förekomma tio gånger i genesis och då alltid som en inledning till någonting som skall komma; ofta stamtavlor.
Det är intressant att Bibel 2000 driver harmoniseringen ännu längre genom att sätta rubriken ”Människan i Edens trädgård” efter raden ”Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades” så att den känns som en avslutning på den första berättelsen i stället för den inledning till det kommande som den är.
Vi har ju här över huvud taget inte berört fyrkällehypotsen som varit det dominerande paradigmet inom den textkritiska bibelforskningen sedan 1800-talet. Jag passar på att skriva ett par ord om den så att säga för formens skull: Forskarna tycker sig utifrån stilistiska skillnader och användningen av olika namn på Gud kunna urskilja fyra huvudkällor till moseböckerna: Jahvisten, Elohimisten, Prästskriften och Deuteronomium. Dessa ska sedan ha redigerats ihop till moseböckerna. Författaren till den första skapelseberättelsen kallas ”Elohimisten” och författaren till den andra, som vi läser nu ”Jahvisten” efter de gudsnamn de använder.
Efterhand har hypotesen blivit mer och mer invecklad och detaljerad; vissa stycken anses visa särdrag från flera olika ”författare” och vara ihopredigerade rad för rad från två eller tre olika källor. Jag har över huvud taget inte satt mig in i hypotesen men här någonstans börjar jag bli tveksam; När man förklarar att de stilistiskt särskilda block som man tagit som grund för sitt resonemang inte alls är ”rena” med att ”Redaktören var listigare än så” tycker jag att det börjar lukta cirkelresonemang.
Det kan ju hända att vi får tillfälle att återvända till fyrkällehypotesen under resans gång. Kanske har de rätt men åtminstone mig lämnar teorin ganska kall. Till att börja med så intresserar jag mig mindre för hur Bibeln skrivits än för hur den lästs. Om jag någon gång kommer att närma mig fyrkällehypotesen så är det nog inte för att bedöma några sanningsanspråk och kanske snarare för att se vad den kan säga om författarna till hypotesen än till bibeln. Men ändå: man måste ändå ha lite respekt för en hypotes som bygger så fina scheman som det här ovan som jag saxat från Wikipedia. Är det någon annan som kommer att tänka på Sefiroth?
/Jon
Den nye Adam möter den gamle
Att vi alla är barn till Adam och Eva brukar framhållas som en påminnelse om att vi alla är systrar och bröder. Ibland har dock skillnaden mellan de två olika skapelseberättelserna använts för att hävda motsatsen:
1655 utgavs anonymt boken Preadamitae i Amsterdam. Författare var Isaac La Peyrère, denna första latinska utgåva tros ha bekostats av vår nyabdikerade drottning Kristina. Ett år senare, 1656 kom den ut på engelska. I Preadamitae hävdades att Adam inte är förfader till hela mänsklighetens utan bara till judarna som därigenom får en särställning bland folken eftersom bara de s.a.s. skapats handgripligen av gud. Teorin har också den fördelen att man slipper förklara varifrån Kains och Sets fruar kommer med att de skulle gift sig med sina systrar, en incestuös tanke som måste ha varit svårsmält för en puritan som Peyrère.
Peyrère hade skäl till sin försiktighet och anonymitet: redan året därpå, 1657 brann bokbålen i Paris, någonting som knappast gjorde teorin mindre populär.
Riktigt populär blev teorin först lite senare i och med kolonialismen. Det vita Europa som höll på att lägga världen under sig kunde omöjligt tänka sig att dela förfader med sina svarta och röda undersåtar. I denna nya form var bara de vita ättlingar till Adam medan de andra raserna skapats på den sjätte dagen. Negrer och indianer skulle då ha ingått i de levande varelser Adam fick att härska över. De här tankegångarna lever kvar hos mormonerna som fortfarande teologiserar kring vit överhöghet.
1719 utkom Robinson Crusoe. Det är inte svårt att se en ny Adam i Robinson, en idealtyp för den anglosaxiske kolonisten som ensam brukar den nya världens jord precis som Adam en gång var den första att sätta spaden i den gamla världens. Robinson jämför sig också med Adam:
I mean that of not being satisfied with the station wherein God and Nature hath placed them – for, not to look back upon my primitive condition, and the excellent advice of my father, the opposition to which was, as I may call it, my original sin, my subsequent mistakes of the same kind had been the means of my coming into this miserable condition
Lite senare i samma kapitel träffar Robinson Fredag:
At last he lays his head flat upon the ground, close to my foot, and sets my other foot upon his head, as he had done before; and after this made all the signs to me of subjection, servitude, and submission imaginable, to let me know how he would serve me so long as he lived. I understood him in many things, and let him know I was very well pleased with him. In a little time I began to speak to him; and teach him to speak to me: and first, I let him know his name should be Friday, which was the day I saved his life: I called him so for the memory of the time. I likewise taught him to say Master; and then let him know that was to be my name: I likewise taught him to say Yes and No and to know the meaning of them.
Precis som Adam som givit namn till alla djur tar sig Robinson rätten att genast namnge Fredag utan att ens fråga om han möjligtvis hetit någonting sedan innan. Det förklaras att han ska få heta Fredag eftersom det var den dag då han ”räddats”.
Frågan är om dagen, och därmed namnet verkligen är så slumpmässig vald som författaren vill påskina: fredagen är ju dagen innan lördagens sabbat, d.v.s. den sjätte dagen, dagen då den första berättelsens människor skapas. Det är inte alls omöjligt att den puritanke Defoe varit bekant med predamitiska tankegångar och låtit Fredag få sitt namn efter den dag då hans släkte skapades. Utan tvekan såg han indianerna och de svarta som hjälpredor skapade åt den vite mannen.
/Jon
Pluralitetens singularitet
Det är inte bara människan som skapas först i pluralis och sedan i singularis, också skaparen står i pluralis i första kapitlet och i singularis i det andra.
I första kapitlet kallas gud Elohim. Elohim är plural av eloha, ett ord som förmodligen är besläktat med arabiskans allah. Precis som allah är det inget egennamn utan betyder gud i allmänhet och kan användas också om hedniska gudar; det heter till exempel: ”Du skall inga andra elohim hava utom mig”
Kristna har så klart inte varit sena att läsa in treenigheten i detta, varpå judarna påpekat att Elohim visserligen står i pluralis men att han verkar i singular med ett verb i singularis. Så heter det till exempel i genesis första rad att: ”Bereishit (”i början”) bara (verbet ”skapa” i singularis) Elohim (”gudarna”) himmel och jord.” Detta är Gud i hans mest allmänna form.
Den gud som möter oss i andra kapitlet framträder annorlunda än skapelseveckans abstrakta skapargud. Han svävar inte längre över vattnen utan går på jorden. Adam och Eva hör hans steg i trädgården och han har också ett egennamn i singular: JHVH. På samma sätt blir ordet ”adam” som i första kapitlet betecknat mänskligheten som allmänbegrepp under den andra skapelseberättelsens gång ett egennamn. Adam skrivs alltid i singularis maskulinum även när det betecknar en mångfald. Så heter det till exempel: ”Och Elohim skapade adam till sin avbild, till sin avbild skapade han honom, till man och kvinna skapade han dem.”
I det andra kapitlet behandlas ordet adam som ett allmänbegrepp ända fram till att han ska ge namn åt jordens alla djur. Från och med att adam ger namn åt alla djuren blir också Adam ett egennamn.
I andra kapitlet är det alltså inga konstigheter med mängderna men formeln i första kapitlet är minst sagt mystisk: gud i pluralis skapar med en singulär akt människorna i singularis.
/Jon
Skapelsedagarnas indelning
Rasmus funderar i sitt andra inlägg dels över hur skapelsedagarna skall indelas; 2+2+2+1 eller 3+3+1, dels kring varför det om den andra dagens verk och om skapandet av människan den sjätte dagen inte konstateras att ”det är gott”. Jag tror att de två frågorna besvarar varandra.
Låt oss ställa upp dagarna i två pararella kolumner:
Dag 1 Ljuset Dag 4 Solen, månen, stjärnorna
Dag 2 Himlen och havet Dag 5 Fiskar, fåglar
Dag 3 Jorden, grönska Dag 6 Landdjur, Människan
Båda grupperna rymmer fyra skapelseakter under tre dagar. Den sista dagen i varje grupp har två skapelseakter. I båda kolumnerna går riktningen uppifrån och ner; från himlens övre regioner, genom havets och himlavalvets domäner som här är sammankopplade, ner till jorden. Under de tre första dagarna skapas, eller särskiljs, det som sedan under de tre följande dagarna skall ”utsmyckas” med djur och allehanda kräleri flyg och flax.
den första gruppen är strängt taget den enda skapelseakten skapelsen av ljuset, andra och tredje dagens verk består av runtskyfflandet av vatten; först för att skapa himlavalvet, sedan för att avtäcka jorden. Enligt Rashi är det därför som det aldrig sägs om den andra dagen att ”Gud såg att det var gott”: den del av skapelsen som inbegriper vattnet var inte färdig och formuleringen återkommer istället två gånger på den tredje dagen.
”Det var gott…” är förresten inte den enda uteblivna formuleringen: Den femte dagen borde det ha följt ett ”Och det blev så” efter skapandet av fåglarna och fiskarna.
I de textkritiska anmärkningarna till Bibel 2000 står det att samma formulering under pararelldagen, dag två, i den masoretiska texten kommer först en vers senare, i slutet av vers sju. I den nya översättningen har man följt Septuagintan (?) och flyttat ”tillbaka” orden.
Det är någonting särskilt med den andra dagen, den kortaste, oansenligaste av skapelsedagarna. Den är källan till vattnen som skall bli de olika domänerna. Formuleringar försvinner, flyttar på sig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det känns som om dag två är någon slags nod, nyckeln till dagarnas ordning.
En sista sak:
Det står ingenstans att den sjunde dagen någonsin skulle ta slut.
/Jon
Från kaos till ordning
I Genesis första kapitel skapas inte bara världen utan en grundläggande ordning. En ordning som sedan all annan ordning kan byggas på. Rasmus har redan skrivit om skapandet av veckan, de sju dagarna. En indelning av tiden är en nödvändig förankringspunkt för att ur ett kaos skapa en tillvaro. På så vis förklarar skapelseberättelsen för oss varför vi behöver ordning och frågan är givetvis om någonting egentligen existerar om det inte finns ett system som binder samman alla olika ting som existerar.
Första berättelsen i Genesis slår fast innebörden för en rad grundläggande begrepp, vad som är himlavalv och vad som är hav, vilka olika typer av djurarter som finns, vad dessa arter äter och inte äter, vad som är upp och vad som är ner. En rad begrepp för människan att kunna orientera sig i tillvaron. När detta basutbud av logik och ordning är fastställt kan människan fortsätta att utöka och förfina ordningen och språket med moral, religiösa riter, traditioner och statskick för att slutligen bilda ett samhälle. Utan att gå händelserna i förväg så vågar jag säga att det är detta som händer i de fem moseböckerna.
Om man skulle kunna riva upp den ordning som skapelsen grundlagt och återigen arbeta fram en ordning, om man skulle kunna vända ut och in på rätt och fel, vända upp och ner på världen så att himmel är hav och hav är himmel, så torde det vara lättare att förstå poängen med skapelsen.
När jag började att läsa om första kapitlet i Genisis gick jag ut för att titta på och lite fritt fundera kring skapelsen. På en kulle i Mälardalen kunde jag blicka ut över dels Guds skapelse i form av berg, växter, varelser och himlavalv dels över det som samhället har skapat såsom motorväg, bostadsområden, skolgårdar, lekplatser. Det var en vacker plats där det var uppenbart hur inlandsisen en gång format de mjuka kullar som reste sig på var sin sida om Mälarens blanka vatten. Jag hörde också ljud från en angränsande byggarbetsplats, vilket ledde tankarna till fortsatt skapelse.
På denna plats låg jag och tittade och försökte för mitt liv föreställa mig vad skapelsen innebär och hur världen skulle se ut utan den ordning som skapelsen slår fast. Jag kan inte säga att jag lyckades förstå skapelsen, eller något annat heller för den delen, av att sitta på denna kulle, men efter sex timmar under en stekande sol så var jag tillräckligt dåsig för att i aftonhimlen föreställa mig ett oändligt stort hav, ett stormande och frustande hav som inte hade någon början eller slut. Och för en stund så upphörde tid och rum, lag och ordning och jag förflyttades till Bibelns början.
Det var fett.
Vattnet som jag såg på himlavalvet tror jag var det vatten Gudsvinden svepte fram över. Jag vet att det inte står i Bibeln att det var ett stormigt vatten, men jag har alltid tänkt mig det som ett stormigt vatten och efter den där kvällen kommer jag helt klart att fortsätta tro det. Jag lyckades inte slita sönder världen, inte ens i tanken, men det behövdes inte, skapelsen är fet. Jag såg det i himlen.
/joel
Skaparpraxis
För att bara kort återgå till denne John Doyle, vars jakt efter ett ”elohimitiskt etos” just har refererats. Måste bara citera några punkter ur en artikel han publicerat under den ganska tilltalande rubriken ”Genesis 1 as creatorly praxis”:
- The creative interval. A work of creation doesn’t take shape instantaneously (as the Greeks would have it), nor is it a continuous unfolding without beginning or end (as in Eastern traditions). In Genesis 1 the work begins on day one and ends on day six – a delimited duration in time set aside specifically for creating.
- The formless void. It’s not a chaos to be avoided (as in Greek and pagan traditions), but rather an opening, a place of pure potential. The creator immerses himself in the void and shapes a creation from inside it. Postmodernists like Derrida and Badiou and Zizek have been rehabilitating the void as a creative space.
- In the midst. The Genesis 1 Creator doesn’t stand apart from the creation like some perfect Deist. Neither does he give birth to a creation that is essentially an emanation of himself, like a pagan sky father or earth mother. Instead he jumps into the void, rolls his sleeves up, and sets to work.
- Separate and name. Repeatedly the Creator speaks the name of something (light, seas, heavens, etc.) and separates it from that which it is not (light from darkness, waters above from waters below, etc.). This systematic conceptual-linguistic method has always guided Western thought, even if it is presently derided as the result of the modern mind’s overdeveloped left hemisphere.
/…/
- Creation as a real possibility. The idea of consciously shaping something that wouldn’t have come into being without intelligence and imagination and will, something that wouldn’t have evolved on its own: this is a distinctly Biblical idea. It’s been with us from the beginning, and it’s served us well over the millennia.
- Image and likeness. It’s certainly consistent with the flow of Genesis 1 to assert that man too is a creator, that the “image and likeness” manifests itself in our ability (both genetic and learned) to emulate God’s creative ethos as demonstrated in Genesis 1.
Här finns en tydlighet, i och med kontrastrandet mot framför allt det grekiska. Samtidigt förloras, kan jag känna, en massa andra aspekter om Genesis 1 bara ska betraktas som en beskrivning av en ”konstnärlig teknik”. Är det förresten inte en smula självmotsägande att betona skapandet av världen som ett avgränsat projekt med början och slut, samtidigt som man betonar att hela Genesis 1 är en ”praxis för skapande” som i någon mening upprepas ständigt, i stort och smått?
Dessutom tycks John Doyles läsning åtminstone riskera att spä på moderna myter om en homogen ”judeo-kristen” civilisation, där såväl skillnader mellan Genesis-läsningar som paralleller med andra traditioner osynliggörs. Vad tycker ni andra?
Kanske kan man fundera kring olika innebörder i verbet ”skapa” med hjälp av följande passage i Hannah Arendts The Human Condition:
Greek and Latin, unlike the modern languages, contain two altogether different and yet interrelated words with which to designate the verb ‘to act’. To the two Greek verbs archein (‘to begin’, ‘to lead’, finally ‘to rule’) and prattein (‘to pass through’, ‘to achieve’, ‘to finish’) correspond the two Latin verbs agere (‘to set into motion’, ‘to lead’) and gerere (whose original meaning is ‘to bear’). Here it seems as though each action were divided into two parts, the beginning made by a single person and the achievement in which many join by ‘bearing’ and ‘finishing’ the enterprise /…/ In both cases the word that originally designates only the second part of the action, its achievement – prattein and gerere – became the accepted word for action in general, whereas the words designating the beginning of action became specialized in meaning, at least in political language.
/ Rasmus
Jahs sjunde dag, plus en liten sång
Inte särskilt mycket rastafariansk exegetik kring Genesis 1 står att finna, åtminstone inte bland webbens öppna källor. Framför allt citeras – föga förvånande – en viss passage om fröbärande örter. Dock alltid i kombination med andra vegetabilierelaterade ord ur moseböckerna, vilket är förståeligt eftersom passagen i Genesis 1:11-12 i sig är på tok för allmän för att kunna motivera den mer specifika syftning som rastafarianerna är ute efter.
Noterar ett teologiskt argument om att Jah inte vilade på den sjunde dagen. (Här är vi visserligen redan inne på Genesis 2):
An Idren [fr. bredren = "en broder"] reasoned to I before saying that Jah never rests. He reasoned that on the seventh day, Jah rested from the work that Jah did to Create everything, but Itinued [sic!] to do other work.
Genesis 2
1 Thus the heavens and the earth were finished, and all the host of them.
2 And on the seventh day God ended his work which he had made; and he rested on the seventh day from all his work which he had made.
3 And God blessed the seventh day, and sanctified it: because that in it he had rested from all his work which God created and made.Genesis 2: 2 says ”he rested on the seventh day from all his work which he had made”
It says specifically that Jah rested from all the work that he had made, it doesn’t say that Jah rested from everything.
Gud vilade alltså inte, utan hade någon annan business för sig. Gud pysslade med prylar som vi inte kan ha den blekaste aning om! Fascinerande, men svårutvecklat.
Där kan vi lämna rastafarinismen, för den här gången. Men, på tal om Afrika, så hittade jag en fromt klingande liten sång av skapelsen, framförd av en anonym sångare från den ugandiska judenheten, på språket luganda:
Hiwumbe Awumba (God Creates And Then Destroys).mp3 (via Zshare)
/ Rasmus
Veckan
Först två dagar där Guds aktivitet består i ren separation.
Därefter två dagar som båda inbegriper såväl separation som skapande (i olika ordning).
Sedan två dagar som enbart består av skapande, följt av tilltal.
Slutligen en vilodag (som i senare indelningar lustigt nog hamnat i kapitel två).
Kanske ett mönster att ta fasta på, särskilt om man vill våga sig på att tänka skapelseveckan som en upprepande modell för tillblivelse; 2+2+2+1. Nästan lika befogad tycks dock läsningen 3+3+1, särskilt som processen under dagarna tre och fyra fortgår i olika ordning: Dag tre så sker separationen mellan vatten och land före skapelsen av växter. Dag fyra skapas däremot de lysande himlakropparna innan separationes moment tar vid, genom att ljuset för andra gången(!) separeras från mörkret.
Enda egentliga repetitionen gäller separationen av ljus och mörker, vilket kommer sig av att figurerar två slags ljus. Först Guds ljus (i vilket växterna skapas), sedan himlakropparnas ljus (i vilket djuren skapas). Innebörden i detta kan kontempleras oändligt, men räknar vi dagar får vi än en gång 3+3+1.
Summan blir, hur som helst, sju. Veckan är helig, vilket inte skadar att fundera en stund över, för rent hypotetiskt skulle förstås människan kunna organisera sitt samhällsliv efter helt andra siffror än sju. Ändå har en rad mänskliga högkulturer tidigt antagit just den sjudagarsvecka. Babylonier, hinduer, kineser. Romarna var ovanligt efterblivna – i Rom verkar det länge ha varit ganska underground att räkna samman sina dagar i veckor.
När väl en kultur antagit sjudagarsperiodiseringen, har den inte övergivits – med ett par avskräckande exempel, som bägge motiverats av direkt antibibliskhet (i kombination med försök att påtvinga folk ännu mer arbete). Franska revolutionskalendern, som var i bruk i tolv år, föreskrev en tiodagarsvecka (där varje dag delades in i 10 timmar, vilka var och en delades in i 100 minuter, som i sin tur innehöll 100 sekunder). Fiaskot avskaffades av Napoleon, men bisarrt nog återupptog revolutionärer åter tiodagarsveckan både under 1848 års revolution och 1871 års Pariskommun.
Historiens andra exempel är den sovjetiska revolutionskalendern, i bruk under åren 1929–40, med fem dagar per vecka. Stalin stack inte under stol med att motivet var antireligiöst och syftet var att helt förinta bruket att ta sig en bestämd vilodag –vilket arbetarna dock verkar ha gjort ändå, i hög grad.
Även den fåraktigaste bibelläsare kan dra sig till minnes att Gud, om och om igen, ”såg att det var gott”. Som uttryck för allmän förnöjelse vore det dock minst sagt redundant. Nyckfullheten finner vi i de tillfällen där Gud inte konstaterar det han skapat är gott, utan där det blott heter ”och det skedde så”.
Två av skapelsens moment framstår uttryckligen som ”icke-goda”. Dels andra dagens skiljande av vatten och vatten genom inrättandet av ett himlavalv. Det sker bara, bortom gott och ont.
Dels skapandet av människorna den sjätte dagen, som också bara sker. (Tidigare samma dag hade Gud, för sista gången i veckan, konstaterat att ”det var gott” – men omdömet gällde då landdjuren, och fälldes innan människor kom in i bilden.)
Människorna, inte människan, skapas på den sjätte dagen. Pluralformen är viktig, och jag tänker snart återkomma till den, i samband med ett försök att länka samman skapelseveckan med berättelsen om Edens lustgård, berättad i Genesis andra kapitel.
Rasmus
(Detalj ur en teckning av Fabian Göransson, ”När djävulen skapade världen”.)
