Arkiv för genesis 3

Lustgården räddad från dammbyggen

mars 20, 2008 vid 11:41 e m · Arkiverad under Eden, Kunskapens träd, bataille, ekologi, flöde, genesis, genesis 2, genesis 3, geografi, mänskligheten, vatten, överflöd

En kort rekapitulation av hur frågan om Eden och överflödet hittills har vecklat ut sig här på bloggen:
Rasmus tolkar, åberopande en tolkning av ordet Eden, tillvaron i lustgården som präglad av överflöd. Joel invänder att överflöd är fel ord, att denna tillvaro snarare präglas av ett jämnt flöde. Jon, i ett drag av talmudisk dialektik, upphäver motsättningen genom att peka något som vi, liksom många andra, hade missat – att Eden inte är synonym med lustgården! Slutsats:

Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.

Ja! Alldeles avgörande är att överflödets flod inte tar stopp där. Efter att ha runnit från Eden och genom lustgården fortsätter den ut, delande sig i fyra grenar.
Om alltså Eden är en källa till överflöd, så får lustgården del av detta överflöd i jämn ström, men ej heller lustgården är något slutet system utan har ett jämnt avflöde. Tillvaron i lustgården kan därmed fortgå utan att några excesser behöver störa ordningen. Och tack vare det jämna flödet finns ingen anledning till att ackumulera resurser.
Adam hade, hypotetiskt sett, kunnat bygga ett vattenkraftverk i floden. Visserligen saknade människan – tills hon åt av frukten – kunskapen i hur man bygger vattenkraftverk. Hon torde också ha saknade varje anledning att ansamla energi på det sättet. Om en sådan energiansamling ändå hade uppstått, hade hon fortfarande saknat möjligheten att förslösa överflödet inom lustgårdens ramar. Kanske hade hennes dammbyggen helt förstört lustgården – vilket i så fall hade fått konsekvenser även för världen utanför som bevattnas av de fyra floder som rinner därifrån!

Så betraktat, kan fördrivningen ur lustgården ha varit en akt av omtanke. Därmed gavs människan ett större svängrum för att agera ut kunskapens konsekvenser. Franz Kafka påpekar att Gud hade kunnat låta förstöra lustgården, vilket vore ett långt värre straff än någonsin fördrivningen var. (Kafkas fåordiga konstaterande av detta strålar likväl av tacksamhet.)

Varken Eden eller lustgården förstördes. Även om vägen in dit blockeras av feta små änglar med brinnande svärd, rinner den fyrgrenade floden fortfarande ut därifrån, över den tillvaro som människan nu har att leva.
Floden från Eden är fortfarande överflödets flod. Men bara i lustgårdens mellanstation kunde detta överflöd realiseras i form av ett jämnt flöde. Här utanför möter vi än överflöd, än brist. Vi är genom kunskapen dömda att än förslösa, än ackumulera. Vilket gäller för materiella resurser, men också för kunskapen själv. Även kunskapen måste vara ömsom förslösande, ömsom nyttig.

/ Rasmus


Fördämningar som denna hör ej hemma i lustgårdens flöde.

Kommentarer (1)

Poros, Eros och Penia

mars 19, 2008 vid 2:04 e m · Arkiverad under Eden, Eros, Platon, bataille, genesis, genesis 2, genesis 3, medvetande, mänskligheten, sex, överflöd

Jag har tidigare citerat ur Platons ”Gästabudet”. Det finns ytterligare ett avsnitt där som har beröringspunkter med vår undersökning och det är Diotimas berättelse om Eros födelse:

När Afrodite hade fötts höll gudarna ett gästabud, och jämte de andra deltog också Metis son Poros ["Överflöd"]. Då de ätit kom Penia ["Brist"] dit för att tigga, eftersom där var kalas. Poros som berusat sig med nektar – vin fanns då ännu inte – begav sig in i Zeus trädgård och drucken som han var somnade han. Penia som för sitt armods skull traktade efter att få ett barn med Poros, lade sig bredvid honom och blev havande och födde Eros.

För Platon betyder detta att Eros har sin plats mellan vishet och oförstånd, han är kärleken till och sökandet efter det sköna och det goda. Den som redan är vis behöver inte söka och de oförnuftiga, de som saknar Eros varken filosoferar eller önskar att bli goda. Eros är alltså inte som man kunde tro en vacker yngling utan en smutsig och barfota landstrykare, det eftersom han är det älskande, inte det älskade.

Hos oss dök det här textstycket upp redan i våras i en text av Jason Wirth. För mig öppnade sig berättelsen först i Wien när vi förstod den tidsligt; Eros uppstår alltid i spänningen mellan överflödet och bristen, inte på väg från det ena till det andra som hos Platon utan som den princip som får oss att skjuta upp, hushålla med och kultivera njutningen. Precis som i Bataillecitatet längre ner så är ”alla problem en fråga om tid”, Eros är mer specifikt det som får oss att fråga oss om vinflaskan smakar bättre nu eller vid skymningen (diskuterar man det länge nog så löser också tiden alla problem. Tiden tar, som Joel konstaterade, hand om de sina) Zeus måste precis som Jahve ha förbannat den som smög sig på barnen i trädgården och för evigt förändrade förutsättningarna för mänsklig njutning. De borde båda ha förstått att de efter en tid kommer att bli lika ”kultiverade” och ”kanaliserade” som sin omgivning.

/Jon

Kommentera

Det listigaste djuret

februari 10, 2008 vid 9:03 e m · Arkiverad under genesis 3 ·Taggad , ,

I det tredje kapitlet i Genesis introduceras ormen. I kristen tradition är ormen synonym med satan, ormen och satan är en och samma. Att så är fallet är dock inte något att ta förgivet, tvärt om poängteras det att ”ormen var listigast av alla djur” och därmed ett djur bland alla andra som Gud har skapat. I JPS Torah Commentary påpekas att det är först i den deuterokanoniska texten Salomos vishet (Salomos vishet 2:24) som ormen identifieras som satan. Salomos vishet nedtecknades så sent som 100 f. Kr. JPS Torah Commentary betonar att detta och menar att detta är ett sätt att avmystifiera ormen och därmed distansera sig från babylonska religioner som tidigare belagt ormen med gudomliga egenskaper. 

Inom kristendomen har ormen, om än inte gjorts helig, givits nästan lika starka krafter – den har gjorts synonym med Satan. Och kanske ligger förklaringen till detta i själva texten, vad än JPS försöker understryka. Till vår hjälp kan vi ta antropologen Claude Lèvi-Strauss. Han menade att ormen är en så kallad anomalistisk kategori. En anomalistisk kategori är något som faller mellan de binära kategorier av motsatspar som Lèvi-Strauss menar präglar all mänsklig kultur. Att kategorisera är en mänsklig konstant. Det som ändå inte kan sorteras in i kategori A eller B tenderar att antingen tabubeläggas eller heligförklaras. Homosexualitet, änglar, transvestiter. Inte människa, inte gud, inte kvinna inte man. Ormen är varken landdjur eller en fisk i havet, den har dock drag av båda. Och således skapelsens första anomalistiska kategori, då resten av skapelsen utgörs av tydliga motsatspar; himmel och jord, ljus och mörker, landdjur och havsdjur. 

Kommentera

Jag minns den gröna dal

februari 8, 2008 vid 5:11 e m · Arkiverad under Adam, Eden, Kunskapens träd, Livets träd, genesis 3, mänskligheten, överflöd

Paradiset; den brinnande busken står på tröskeln till helig mark. Det är inte utan en viss tvekan man närmar sig denna kanske världens mest filosoferade och kringtänkta plats och alla de avgörande händelser som sker där.

Hur närmar man sig någonting man omöjligen kan göra sig rätta begrepp om? Eller rättare sagt: hur träder man in i någonting som inte har någon ingång? Muren kring paradiset har bara en öppning och den är det vidriga hål varur historiens vind blåser med sin bedövande kraft.

Jag tänkte skjuta upp själva inträdandet och börja med att ta med er på en liten recognosceringstur, ett flygfoto om ni så vill.

En flod rinner ut ur Eden, den bevattnar hela lustgården. Utanför lustgården delar den upp sig i fyra grenar. Man får anta att dessa rinner ut i norr, söder, öster och väster så att paradiset alltså ligger i världens mitt.

Där, bland alla dessa träd som är ljuvliga att se på och goda att äta av går Adam. En man, en trädgård, en flod, en gud. Man kunde trott att det följdaktligen mitt i trädgården, precis som vi hört i söndagsskolan, skulle växa ett träd, men i mitten av trädgården står två stycken; nämligen Livets träd och Kunskapens träd på gott och ont. Paradisets, det vill säga världens mitt är tudelad, tvekluven. Varför har Gud skapat en polaritet just här?

Man kan nästan se Adam framför sig; hur han ligger i skuggan under livets träd, sedan plötsligt reser sig och rastlös lägger sig under kunskapens träd en stund. Aldrig riktigt nöjd är han vår Adam, men hur kunde han vara det när själva världen är tudelad, när dualitetens är inbyggd i världens själva mitt och källa?

Förfrämligandet, alienationen kommer från Gud, det är han som skiljt livet från kunskapen.

Kanske är detta orsaken till allt som sedan följer: utskiljandet av Eva ur Adam och deras skuld ur brottet. Fördrivningen.

/Jon

Kommentarer (2)

Alla mot Adam

oktober 5, 2007 vid 6:08 e m · Arkiverad under Adam, genesis, genesis 2, genesis 3, mänskligheten

Rasmus ifrågasätter här under det jag skrivit om Adam som egennamn. Den uppgiften har jag hämtat från JPS torah commentary som skriver så här om verserna 2:20 och 3:17:

”The hebrew vocalization le-´adam makes the word a proper name for the first time, propably beacuse the narrative now speeks of the man as a personality rather than a archetypal human”

Med undantag av dehär två fallen står adam genom hela berättelsen i bestämd form: ha-adam. Jag kan ingen hebreiska men om jag förstått saken rätt så betyder le-adam ”till, för adam” och saknar bestämd artikel vilket alltså skulle göra det till ett egennamn.

 

Genom hela berättelsen finns ett växelspel mellan den kollektiva och den individuella Adam. Det finns kanske inga klara gränser, men vill man ändå hitta en brytpunkt så tror jag ändå att den finns här i 2:19-20 när Adam ger namn åt djuren. Både Vulgatan och septuagintan skriver ἄνθρωπος resp. homo, alltså ”mannen” fram till 2:19-20 och går sedan över till egennamnet Adam. Lustigt nog så väljer 1917 års svenska bibelöversättning att gå över till ”Adam” i vers 3:17, alltså vid den andra förekomsten av le-adam.

/Jon

Kommentera

”Adam” som egennamn?

oktober 3, 2007 vid 10:59 e m · Arkiverad under Adam, genesis, genesis 2, genesis 3, mänskligheten

I sitt ytterst intressanta inlägg om pluralitetens singularitet skriver Jon:

I det andra kapitlet behandlas ordet adam som ett allmänbegrepp ända fram till att han ska ge namn åt jordens alla djur. Från och med att adam ger namn åt alla djuren blir också Adam ett egennamn.

Tolkningen är intressant, men jag betvivlar att den är så självklar i hebreiskan. I min engelsk-hebreiska Torah i översättning av Harold Fisch (utgiven 1967 och godkänd av Israels överrabbinat) finner jag alls inga nämnanden av ”Adam” som egennamn. Faktiskt inte heller i Bibel 2000. I bägge översättningarna fortsätter ordet ”adam” att översättas till ”mannen”.
Däremot blir Adam ett egennamn i 1917 års svenska bibelöversättning, men först i Genesis 3:17, det vill säga efter det så kallade syndafallet.
Finns det någon annan översättning där transformationen från artbeteckning till egennamn sker i samband med namngivningen av djuren?

Vill bara få fråga utredd eftersom den kom upp när vi möttes häromkvällen. Väntar ett litet tag med att dra slutsatser.

Kommentarer (1)