Arkiv för genesis
april 25, 2008 vid 1:12 e m
· Arkiverad under Eden, ekologi, flöde, genesis, genesis 2, geografi, liv, miljön, ordning, vatten, överflöd
Det är ofta det man säger inte stämmer överens med det man gör. Trots alla stora ord om flödet så sitter jag här i busken och har inte ens fått ur mig mina omedelbara reflektioner över Rasmus viktiga text om flödet och dammbyggen i Eden. Detta trots att de varit i stort sett färdigformulerade sedan mer än en månad. Att få ner dem på pränt är en annan sak. Har man förstoppning får man krysta hårdare. Tänk vad mycket lättare om jag fick tala till er. Kanske kunde man säga att talet och inte skriften är den uttrycksform som har att göra med flödet. Allt detta är så klart retorik och förhalande men så är också just ordet ”retorik” avlett ur grekiskans ord för att flöda; ”rhein”.
Vad det gäller Rasmus text vill jag till att börja med säga att jag a priori inte kan godta någon modell av Eden som uttryckligen omöjliggör ett pariserhjul. Varken teknik eller energiomvandling är främmande för lustgården. Den är på intet sätt ”naturlig” och spontan utan snillrikt utdikad och kanaliserad. Vattnet och överflödet strömmar genom Adam och Eva precis som genom de otaliga små bäckar som bevattnar blommorna, de två träden, frukterna och alla andra växter och djur. Är inte skovelhjulet och axeln som driver pariserhjulet bara ytterligare en av många kanaler?
I lustgården finns visserligen inget skäl till att ackumulera energi men den håller ändå inne med stora mängder potentiell energi; krukor, träd, frukter och kroppar är små fördämningar i sig, Adam och Eva är fördämningar. Det är alltså inte själva innehållandet och ackumulationen av energi som gör fördämningen omöjlig i Eden, om den alls är det.
Både Rasmus och Joel betonar det jämna flödet. Jag undrar om ett flöde någonsin verkligen är jämnt. Den som har fantasi nog kan blunda och höra porlandet från Edens kanaler inom sig, den som misslyckas bör fylla upp vasken, betrakta ringarna på vattnet och fråga sig om inte rytmen i själva verket är intimt sammankopplad med flödet.
Begreppet rytm kommer från grekiskans ”rhythmos” som är avlett ur samma ord som jag nämnde i inledningen; verbet ”rhein” – att flöda. Sentimentala språkforskare har funnit det betryggande och vackert att människan lärt känna tingens principer av naturen, ur vågornas regelbundna rörelser. Denna romantiska lilla bild har krossats, eller åtminstone fördjupats av den franska lingvisten Émil Benveniste. I essän Det språkliga uttrycket för begreppet ”rytm” visar han att ordet visserligen kommer från ”att flöda” men alls inte kommit till människan som en insikt ur naturens sköte utan är fött som en teknisk term ur en lång tanketradition med början hos de joniska författarna
Språkligt anger konstruktionen med -thmos det sätt på vilket ett verb ter sig i sin fullbordan. Stasis är till exempel handlingen att stå upprätt, stathmos är sättet att hålla sig uppe. Rhythmos betyder alltså ”ett särskilt sätt att rinna”. Ett välbehövligt begrepp i en värld där ”panta rhei”, allt flyter. Det är därför Demokritos kan skriva en avhandling om skillnaderna i ”rytm” hos atomerna, Archilochos kan uppmana oss att lära känna de ”rytmer” som behärskar människorna. Euripides talar om ett mords ”rytm”, en sorgs ”rytm” och ”rytmen” hos ett klädesplagg. Rhythmos är för dessa alltså den tillfälliga, föränderliga formen hos någonting rörligt och flytande.
Det är först hos Platon som begreppet börjar likna det vi känner idag, i Lagarna talar han om att unga män är stökiga men att en viss ordning (taxis) visar sig i deras rörelser ”Denna ordning i rörelsen har fått namnet rytm, medan man kallar röstens ordning för harmoni, där hög ton och låg ton smälter samman, och när de två förenas kalas det körkonst.” Sin färdiga form får begreppet hos Aristoteles genom att definitivt underordnas metron – måttet: ”All rytm mäts genom en avgränsad rörelse.”
Om rytmen alltså är flödets framträdesform så är det kanske just detta som gör vattenkraftverket omöjligt i lustgården; inte för att det håller inne flödet utan att för att det stannar flödets rytm för att ta vara på den potentiella energi som finns i de ansamlade vattenmassornas hydrauliska tryck istället för flödet i sig.
Eva öppnar en melon och bjuder djuren och fåglarna att äta. I dem flödar den ut över lustgårdens alléer och Edens himmel. Frukter, djur och människor; alla är de meandrar i floden, krusningar över ytan och fallande droppar snart åter i det ena.
/Jon
Permalänk
mars 20, 2008 vid 11:41 e m
· Arkiverad under Eden, Kunskapens träd, bataille, ekologi, flöde, genesis, genesis 2, genesis 3, geografi, mänskligheten, vatten, överflöd
En kort rekapitulation av hur frågan om Eden och överflödet hittills har vecklat ut sig här på bloggen:
Rasmus tolkar, åberopande en tolkning av ordet Eden, tillvaron i lustgården som präglad av överflöd. Joel invänder att överflöd är fel ord, att denna tillvaro snarare präglas av ett jämnt flöde. Jon, i ett drag av talmudisk dialektik, upphäver motsättningen genom att peka något som vi, liksom många andra, hade missat – att Eden inte är synonym med lustgården! Slutsats:
Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.
Ja! Alldeles avgörande är att överflödets flod inte tar stopp där. Efter att ha runnit från Eden och genom lustgården fortsätter den ut, delande sig i fyra grenar.
Om alltså Eden är en källa till överflöd, så får lustgården del av detta överflöd i jämn ström, men ej heller lustgården är något slutet system utan har ett jämnt avflöde. Tillvaron i lustgården kan därmed fortgå utan att några excesser behöver störa ordningen. Och tack vare det jämna flödet finns ingen anledning till att ackumulera resurser.
Adam hade, hypotetiskt sett, kunnat bygga ett vattenkraftverk i floden. Visserligen saknade människan – tills hon åt av frukten – kunskapen i hur man bygger vattenkraftverk. Hon torde också ha saknade varje anledning att ansamla energi på det sättet. Om en sådan energiansamling ändå hade uppstått, hade hon fortfarande saknat möjligheten att förslösa överflödet inom lustgårdens ramar. Kanske hade hennes dammbyggen helt förstört lustgården – vilket i så fall hade fått konsekvenser även för världen utanför som bevattnas av de fyra floder som rinner därifrån!
Så betraktat, kan fördrivningen ur lustgården ha varit en akt av omtanke. Därmed gavs människan ett större svängrum för att agera ut kunskapens konsekvenser. Franz Kafka påpekar att Gud hade kunnat låta förstöra lustgården, vilket vore ett långt värre straff än någonsin fördrivningen var. (Kafkas fåordiga konstaterande av detta strålar likväl av tacksamhet.)
Varken Eden eller lustgården förstördes. Även om vägen in dit blockeras av feta små änglar med brinnande svärd, rinner den fyrgrenade floden fortfarande ut därifrån, över den tillvaro som människan nu har att leva.
Floden från Eden är fortfarande överflödets flod. Men bara i lustgårdens mellanstation kunde detta överflöd realiseras i form av ett jämnt flöde. Här utanför möter vi än överflöd, än brist. Vi är genom kunskapen dömda att än förslösa, än ackumulera. Vilket gäller för materiella resurser, men också för kunskapen själv. Även kunskapen måste vara ömsom förslösande, ömsom nyttig.
/ Rasmus
Fördämningar som denna hör ej hemma i lustgårdens flöde.
Permalänk
mars 19, 2008 vid 3:49 e m
· Arkiverad under Adam, Eden, Eva, djur, genesis, genesis 2, sex
Permalänk
mars 19, 2008 vid 2:04 e m
· Arkiverad under Eden, Eros, Platon, bataille, genesis, genesis 2, genesis 3, medvetande, mänskligheten, sex, överflöd
Jag har tidigare citerat ur Platons ”Gästabudet”. Det finns ytterligare ett avsnitt där som har beröringspunkter med vår undersökning och det är Diotimas berättelse om Eros födelse:
När Afrodite hade fötts höll gudarna ett gästabud, och jämte de andra deltog också Metis son Poros ["Överflöd"]. Då de ätit kom Penia ["Brist"] dit för att tigga, eftersom där var kalas. Poros som berusat sig med nektar – vin fanns då ännu inte – begav sig in i Zeus trädgård och drucken som han var somnade han. Penia som för sitt armods skull traktade efter att få ett barn med Poros, lade sig bredvid honom och blev havande och födde Eros.
För Platon betyder detta att Eros har sin plats mellan vishet och oförstånd, han är kärleken till och sökandet efter det sköna och det goda. Den som redan är vis behöver inte söka och de oförnuftiga, de som saknar Eros varken filosoferar eller önskar att bli goda. Eros är alltså inte som man kunde tro en vacker yngling utan en smutsig och barfota landstrykare, det eftersom han är det älskande, inte det älskade.
Hos oss dök det här textstycket upp redan i våras i en text av Jason Wirth. För mig öppnade sig berättelsen först i Wien när vi förstod den tidsligt; Eros uppstår alltid i spänningen mellan överflödet och bristen, inte på väg från det ena till det andra som hos Platon utan som den princip som får oss att skjuta upp, hushålla med och kultivera njutningen. Precis som i Bataillecitatet längre ner så är ”alla problem en fråga om tid”, Eros är mer specifikt det som får oss att fråga oss om vinflaskan smakar bättre nu eller vid skymningen (diskuterar man det länge nog så löser också tiden alla problem. Tiden tar, som Joel konstaterade, hand om de sina) Zeus måste precis som Jahve ha förbannat den som smög sig på barnen i trädgården och för evigt förändrade förutsättningarna för mänsklig njutning. De borde båda ha förstått att de efter en tid kommer att bli lika ”kultiverade” och ”kanaliserade” som sin omgivning.
/Jon
Permalänk
mars 19, 2008 vid 11:50 f m
· Arkiverad under Eden, genesis, geografi, överflöd
Permalänk
november 24, 2007 vid 6:22 e m
· Arkiverad under Adam, benjamin, djur, genesis, genesis 2, ljud, språket
I skapelsens urtillstånd fanns bara Guds skapande ord. Och Gud avslutade sin skapelse, inte med att namnge människan, utan med att ge människan språket, namnets kreativa kraft.
Så skriver Staffan Ericson i sin gedigna avhandling Två drömspel. Passagen är en varsam läsning av Walter Benjamins tänkande kring språket, och fortsätter:
Namngivandet ses alltså av Benjamin som språkets essentiella lag, och som människans språkliga vara: bara genom namngivande kan människan meddela sin existens till Gud. Bara människan kan ge det namnlösa namn, det ljudlösa ljud. /…/
Att översätta blir alltså enligt Benjamin att lösa en uppgift som Gud har givit människan.
I Genesis 2:16-17, talar Herren för första gången till Adam. Han säger närmare bestämt att Adam får äta av alla träd, utom av det träd som ger kunskap om gott och ont. Vi får inte veta vilket språk Gud talar, men av tradition har det framställts som ett slags inre språk, omedelbart begripligt utan att ta omvägen över klingande fonem.
Först därefter skapar Gud alla landdjur och alla fåglar. Efter att de skapats för Gud fram djuren till Adam, och låter Adam namnge dem. (Havets djur fick dock ingen plats i den ursprungliga adamitiska språket, vilket tydligen förbryllade kyrkofäderna. Augustinus antog att fiskarna, till skillnad från övriga djur, namngavs en och en, efterhand när de upptäcktes.)
Enligt motsvarande passage i Koranen (2:28-31) finns inget adamitiskt språk, åtminstone inte i bemärkelsen ett språk härrörande från Adam. I stället förtäljer Koranen att Gud lärde Adam ”alla möjliga namn”, för att sedan beordra Adam att lära ut namnen till änglarna (vilka i den islamiska skapelseberättelsen flaxar runt i stora svärmar). Detta språk verkar sedan ha ägt fortsatt kontinuitet – vad jag vet innehåller Koranen ingen berättelse om Babels torn och den stora språkförbistringen.
I jämförelse utmärker sig således Genesis för sin betoning av människans namngivande. Ur ännu en essä som berör Benjamins tänkande kring det adamitiska språket, citerar vi:
The creative, formative dimension of God’s speech is replicated in man’s power of cognition, Erkenntnis: God creates by means of the word; man cognizes (erkennt) by means of names. Naming constitutes the border space where the divine conveys in diminished measure its creative capacity to the human: ”The theory of proper names is the theory of the frontier between finite and infinite language”.
Benjamin then develops the Biblical story of the tree and of mankind’s fall as parabolic of the enfeeblement of Adamic language from its primordial state as language of naming (Namensprache) to one of mediation and communication.
Luther Blissett skriver ”Adamitic language transcends abstract representation by doing what it says”, vilket förvisso är ett tema som språkvetenskapen återupptäckte på 1950-talet när J.L. Austin analyserade performativa yttranden.
Utifrån vilken grund namngav Adam djuren? Bibeln lämnar denna intrikata fråga öppen. Umberto Eco spetsar till den:
Adam might have called animals ‘by their own names’ in two senses. Either he gave them the names that, by some extra-linguistic right, were already due to them, or he gave them those names we still use on the basis of a convention initiated by Adam.
Så, var kan man komma vidare härifrån?
/ Rasmus
Permalänk
oktober 20, 2007 vid 3:52 e m
· Arkiverad under Fyrkällehypotesen, genesis, genesis 1, metabibliskt, översättnin
Vi har tidigare berört skill nad er na mellan de två skapelseberättelserna. Joel tar här nedan upp den intressanta frågan om kapitelindelningarna; ett par ord om båda sakerna:
Genom att dela av texten ”mitt i” och låta sabbaten inleda det andra kapitlet har man delvis lyckats skyla över gränserna mellan de två motsägelsefulla skapelseberättelserna. Den naturliga avdelningen mellan de två (?) texterna är annars att låta nästa stycke börja med formuleringen ”Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades” som sägs förekomma tio gånger i genesis och då alltid som en inledning till någonting som skall komma; ofta stamtavlor.
Det är intressant att Bibel 2000 driver harmoniseringen ännu längre genom att sätta rubriken ”Människan i Edens trädgård” efter raden ”Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades” så att den känns som en avslutning på den första berättelsen i stället för den inledning till det kommande som den är.
Vi har ju här över huvud taget inte berört fyrkällehypotsen som varit det dominerande paradigmet inom den textkritiska bibelforskningen sedan 1800-talet. Jag passar på att skriva ett par ord om den så att säga för formens skull: Forskarna tycker sig utifrån stilistiska skillnader och användningen av olika namn på Gud kunna urskilja fyra huvudkällor till moseböckerna: Jahvisten, Elohimisten, Prästskriften och Deuteronomium. Dessa ska sedan ha redigerats ihop till moseböckerna. Författaren till den första skapelseberättelsen kallas ”Elohimisten” och författaren till den andra, som vi läser nu ”Jahvisten” efter de gudsnamn de använder.
Efterhand har hypotesen blivit mer och mer invecklad och detaljerad; vissa stycken anses visa särdrag från flera olika ”författare” och vara ihopredigerade rad för rad från två eller tre olika källor. Jag har över huvud taget inte satt mig in i hypotesen men här någonstans börjar jag bli tveksam; När man förklarar att de stilistiskt särskilda block som man tagit som grund för sitt resonemang inte alls är ”rena” med att ”Redaktören var listigare än så” tycker jag att det börjar lukta cirkelresonemang.
Det kan ju hända att vi får tillfälle att återvända till fyrkällehypotesen under resans gång. Kanske har de rätt men åtminstone mig lämnar teorin ganska kall. Till att börja med så intresserar jag mig mindre för hur Bibeln skrivits än för hur den lästs. Om jag någon gång kommer att närma mig fyrkällehypotesen så är det nog inte för att bedöma några sanningsanspråk och kanske snarare för att se vad den kan säga om författarna till hypotesen än till bibeln. Men ändå: man måste ändå ha lite respekt för en hypotes som bygger så fina scheman som det här ovan som jag saxat från Wikipedia. Är det någon annan som kommer att tänka på Sefiroth?
/Jon
Permalänk
oktober 19, 2007 vid 12:37 e m
· Arkiverad under genesis, genesis 2 ·Taggad blygsel, nakna
För att spinna vidare på det förra inläggets resonemang om det binära motsatsparet början och slut vill jag ta upp en annan tanke som väcktes när jag läste andra kapitlet i Genesis. Kapitlet börjar med ett slut och slutar med en början. Inledningen av kapitlet utgörs av den första skapelseberättelsens sista dag, vilodagen. Kapitlet avslutas med meningen: ”Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra” och är uppenbarligen inledningen på nästföljande kapitel som introducerar ormen. Styckeindelningen i Bibel 2000 gör visserligen att denna uppdelning känns ännu tydligare, men även i 1917 års översättning, där det inte finns en rubrik precis innan sista meningen i kapitlet, är detta tydligt. Är detta enkom ett sätt att binda ihop de båda berättelserna eller finns det någon djupare betydelse?
/joel
Permalänk
oktober 16, 2007 vid 7:17 f m
· Arkiverad under genesis, genesis 2, harmageddon, klimathotet ·Taggad höst
I helgen for vi till Östgötaslätten för att läsa andra kapitlet i första mosebok en gång till. Det var höghöst. Runt omkring oss fanns kohagar, skogsdungar och den slummer och förruttnelse som hör hösten till.
Det är lätt att associera våren till skapelseberättelsen, tiden då allting blir till. Men för mig är det minst lika lätt att associera hösten till skapelsen. Slutet påminner oss om att det finns en början. På samma sätt har slutet ständigt dykt upp när jag under sommaren har funderat kring skapelsen. Början och slut – ett binärt motsatspar som tanken har svårt att undvika.
Slutet har alltid varit så närvarande för människan. Harmageddon. Bomben. Klimathotet. Frågan är om vi kan leva utan ett annalkande slut. Ingen fick uppleva skapelsen. Ingen kommer ihåg sin egen födsel. Vi får aldrig vara med om början, det näst bästa torde vara att åtminstone få se slutet, finalen. Kanske är det anledningen till att vi människor är så fascinerande apokalypsen – för att slutet är ett bevis på att det existerar en början.
/joel
Permalänk
oktober 5, 2007 vid 6:08 e m
· Arkiverad under Adam, genesis, genesis 2, genesis 3, mänskligheten
Rasmus ifrågasätter här under det jag skrivit om Adam som egennamn. Den uppgiften har jag hämtat från JPS torah commentary som skriver så här om verserna 2:20 och 3:17:
”The hebrew vocalization le-´adam makes the word a proper name for the first time, propably beacuse the narrative now speeks of the man as a personality rather than a archetypal human”
Med undantag av dehär två fallen står adam genom hela berättelsen i bestämd form: ha-adam. Jag kan ingen hebreiska men om jag förstått saken rätt så betyder le-adam ”till, för adam” och saknar bestämd artikel vilket alltså skulle göra det till ett egennamn.
Genom hela berättelsen finns ett växelspel mellan den kollektiva och den individuella Adam. Det finns kanske inga klara gränser, men vill man ändå hitta en brytpunkt så tror jag ändå att den finns här i 2:19-20 när Adam ger namn åt djuren. Både Vulgatan och septuagintan skriver ἄνθρωπος resp. homo, alltså ”mannen” fram till 2:19-20 och går sedan över till egennamnet Adam. Lustigt nog så väljer 1917 års svenska bibelöversättning att gå över till ”Adam” i vers 3:17, alltså vid den andra förekomsten av le-adam.
/Jon
Permalänk
Äldre inlägg »
