Arkiv för geografi

En melon är en mäktig fördämning

Det är ofta det man säger inte stämmer överens med det man gör. Trots alla stora ord om flödet så sitter jag här i busken och har inte ens fått ur mig mina omedelbara reflektioner över Rasmus viktiga text om flödet och dammbyggen i Eden. Detta trots att de varit i stort sett färdigformulerade sedan mer än en månad. Att få ner dem på pränt är en annan sak. Har man förstoppning får man krysta hårdare. Tänk vad mycket lättare om jag fick tala till er. Kanske kunde man säga att talet och inte skriften är den uttrycksform som har att göra med flödet. Allt detta är så klart retorik och förhalande men så är också just ordet ”retorik” avlett ur grekiskans ord för att flöda; ”rhein”.

Vad det gäller Rasmus text vill jag till att börja med säga att jag a priori inte kan godta någon modell av Eden som uttryckligen omöjliggör ett pariserhjul. Varken teknik eller energiomvandling är främmande för lustgården. Den är på intet sätt ”naturlig” och spontan utan snillrikt utdikad och kanaliserad. Vattnet och överflödet strömmar genom Adam och Eva precis som genom de otaliga små bäckar som bevattnar blommorna, de två träden, frukterna och alla andra växter och djur. Är inte skovelhjulet och axeln som driver pariserhjulet bara ytterligare en av många kanaler?

I lustgården finns visserligen inget skäl till att ackumulera energi men den håller ändå inne med stora mängder potentiell energi; krukor, träd, frukter och kroppar är små fördämningar i sig, Adam och Eva är fördämningar. Det är alltså inte själva innehållandet och ackumulationen av energi som gör fördämningen omöjlig i Eden, om den alls är det.

Både Rasmus och Joel betonar det jämna flödet. Jag undrar om ett flöde någonsin verkligen är jämnt. Den som har fantasi nog kan blunda och höra porlandet från Edens kanaler inom sig, den som misslyckas bör fylla upp vasken, betrakta ringarna på vattnet och fråga sig om inte rytmen i själva verket är intimt sammankopplad med flödet.

Begreppet rytm kommer från grekiskans ”rhythmos” som är avlett ur samma ord som jag nämnde i inledningen; verbet ”rhein” – att flöda. Sentimentala språkforskare har funnit det betryggande och vackert att människan lärt känna tingens principer av naturen, ur vågornas regelbundna rörelser. Denna romantiska lilla bild har krossats, eller åtminstone fördjupats av den franska lingvisten Émil Benveniste. I essän Det språkliga uttrycket för begreppet ”rytm” visar han att ordet visserligen kommer från ”att flöda” men alls inte kommit till människan som en insikt ur naturens sköte utan är fött som en teknisk term ur en lång tanketradition med början hos de joniska författarna

Språkligt anger konstruktionen med -thmos det sätt på vilket ett verb ter sig i sin fullbordan. Stasis är till exempel handlingen att stå upprätt, stathmos är sättet att hålla sig uppe. Rhythmos betyder alltså ”ett särskilt sätt att rinna”. Ett välbehövligt begrepp i en värld där ”panta rhei”, allt flyter. Det är därför Demokritos kan skriva en avhandling om skillnaderna i ”rytm” hos atomerna, Archilochos kan uppmana oss att lära känna de ”rytmer” som behärskar människorna. Euripides talar om ett mords ”rytm”, en sorgs ”rytm” och ”rytmen” hos ett klädesplagg. Rhythmos är för dessa alltså den tillfälliga, föränderliga formen hos någonting rörligt och flytande.

Det är först hos Platon som begreppet börjar likna det vi känner idag, i Lagarna talar han om att unga män är stökiga men att en viss ordning (taxis) visar sig i deras rörelser ”Denna ordning i rörelsen har fått namnet rytm, medan man kallar röstens ordning för harmoni, där hög ton och låg ton smälter samman, och när de två förenas kalas det körkonst.” Sin färdiga form får begreppet hos Aristoteles genom att definitivt underordnas metron – måttet: ”All rytm mäts genom en avgränsad rörelse.”

Om rytmen alltså är flödets framträdesform så är det kanske just detta som gör vattenkraftverket omöjligt i lustgården; inte för att det håller inne flödet utan att för att det stannar flödets rytm för att ta vara på den potentiella energi som finns i de ansamlade vattenmassornas hydrauliska tryck istället för flödet i sig.

Eva öppnar en melon och bjuder djuren och fåglarna att äta. I dem flödar den ut över lustgårdens alléer och Edens himmel. Frukter, djur och människor; alla är de meandrar i floden, krusningar över ytan och fallande droppar snart åter i det ena.

/Jon

Kommentarer (1)

Lustgården räddad från dammbyggen

En kort rekapitulation av hur frågan om Eden och överflödet hittills har vecklat ut sig här på bloggen:
Rasmus
tolkar, åberopande en tolkning av ordet Eden, tillvaron i lustgården som präglad av överflöd. Joel invänder att överflöd är fel ord, att denna tillvaro snarare präglas av ett jämnt flöde. Jon, i ett drag av talmudisk dialektik, upphäver motsättningen genom att peka något som vi, liksom många andra, hade missat – att Eden inte är synonym med lustgården! Slutsats:

Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.

Ja! Alldeles avgörande är att överflödets flod inte tar stopp där. Efter att ha runnit från Eden och genom lustgården fortsätter den ut, delande sig i fyra grenar.
Om alltså Eden är en källa till överflöd, så får lustgården del av detta överflöd i jämn ström, men ej heller lustgården är något slutet system utan har ett jämnt avflöde. Tillvaron i lustgården kan därmed fortgå utan att några excesser behöver störa ordningen. Och tack vare det jämna flödet finns ingen anledning till att ackumulera resurser.
Adam hade, hypotetiskt sett, kunnat bygga ett vattenkraftverk i floden. Visserligen saknade människan – tills hon åt av frukten – kunskapen i hur man bygger vattenkraftverk. Hon torde också ha saknade varje anledning att ansamla energi på det sättet. Om en sådan energiansamling ändå hade uppstått, hade hon fortfarande saknat möjligheten att förslösa överflödet inom lustgårdens ramar. Kanske hade hennes dammbyggen helt förstört lustgården – vilket i så fall hade fått konsekvenser även för världen utanför som bevattnas av de fyra floder som rinner därifrån!

Så betraktat, kan fördrivningen ur lustgården ha varit en akt av omtanke. Därmed gavs människan ett större svängrum för att agera ut kunskapens konsekvenser. Franz Kafka påpekar att Gud hade kunnat låta förstöra lustgården, vilket vore ett långt värre straff än någonsin fördrivningen var. (Kafkas fåordiga konstaterande av detta strålar likväl av tacksamhet.)

Varken Eden eller lustgården förstördes. Även om vägen in dit blockeras av feta små änglar med brinnande svärd, rinner den fyrgrenade floden fortfarande ut därifrån, över den tillvaro som människan nu har att leva.
Floden från Eden är fortfarande överflödets flod. Men bara i lustgårdens mellanstation kunde detta överflöd realiseras i form av ett jämnt flöde. Här utanför möter vi än överflöd, än brist. Vi är genom kunskapen dömda att än förslösa, än ackumulera. Vilket gäller för materiella resurser, men också för kunskapen själv. Även kunskapen måste vara ömsom förslösande, ömsom nyttig.

/ Rasmus


Fördämningar som denna hör ej hemma i lustgårdens flöde.

Kommentarer (1)

Över flödet

Joel har kritiserat synen på Eden som en överflödets plats och snarare velat fokusera på flödet. Vi kanske har varit för snabba med att sätta likhetstecken mellan Eden och lustgården; Traktat Berachoth i Babylonska Talmud skriver så här:

This is Eden which has never been seen by the eye of any creature, perhaps you will say, Where then was Adam? He was in the garden. Perhaps you will say, the garden and Eden are the same? Not so! For the text says: And a river went out of Eden to water the garden — the garden is one thing and Eden is another.

Är det inte just detta Joel talat om?

Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.

/Jon

Kommentarer (1)

Jag och du? Du i mig?

 

Hur älskade då Adam och Eva i paradiset?

Rasmus har tidigare skrivit om fyrheten; om hur upplevelsen av att rummet sträcker ut sig åt fyra håll introduseras i edenberättelsen. Jag undrar om inte Adam och Eva innan fördrivningen hade ställt sig frågande inför en annan konvention för rumsuppfattning: koncepten innanför/utanför. Det är till exempel inte förrän utanför Eden som Adam och Eva känner behov av kläder. Dessa som en ny avgränsning mot yttervärlden, en ersättning för den fullständiga interioritet som var Eden.

Innebär detta att kärleken inte var penetrerande, eller ens avgränsad till könsorganen? Vidare; gäller detta också ejakulationen som är ett litet utdrivande i sig själv, komplett med postcoital depression? Vill man dra resonemanget ännu längre så kan man tänka sig Eden som en enda lång orgasm och livet på jorden som en enda sådan depression.

Någon som påstod sig veta exakt hur Adam och Eva gjorde i paradiset var Aegidius Cantor, ledare för ”Homĭnes intelligentĭae” en grupp som under åren kring 1400 brukade träffas i ett övergivet torn utanför Bryssels stadsmur . Raoul Vaneigem citerar i ”The Movement of the Free Spirit” ett inkvisitionsprotokoll från förhören med Aegidius efterträdare Wilhelm av Hildernissem 1411.

9. The said Aegidius had a particular way of making love – which was not, however against nature – which he was certain that Adam had used in paradise. (…)
10. They developed a private language: they caled the act of love ”the pleasure of paradise” or ”acclivity” [ascension]. They can thus describe their libidinous acts in irreproachable terms which other people can not understand.

För kyrkofadern Augustinus är det skamliga med köndelarna att de står utanför medvetandets kontroll. I Eden så ska däremot Adam och Eva haft fullständig kontroll över sina kroppar och bara ha legat med varandra i fortplantningssyfte. Så här skriver han i ”Om gudsstaten”:

because not yet did lust move those members without the will’s consent; not yet did the flesh by its disobedience testify against the disobedience of man.

Adam ska alltså ha lyft sin lem lika lätt som om han lyft en arm. För att övertyga oss om att tanken inte är omöjlig så anför Augustinus en person han ”känt en gång” som kunde svettas på beställning. Han avslutar sitt resonemang så här:

what reason is there for doubting that, before man was involved by his sin in this weak and corruptible condition, his members might have served his will for the propagation of offspring without lust? Man has been given over to himself because he abandoned God, while he sought to be self-satisfying; and disobeying God, he could not obey even himself.

Plötsligt upplevs alltså könsorganen som någonting som är utanför oss själva. Åter frågan om innanför och utanför alltså. Augustinus tänker sig alltså att kroppen i Eden var fullständigt genomsyrad av medvetandet. Jag är mer benägen att vända på det och tänka att medvetandet över huvud taget inte fanns i Eden, att Adam inte hade något själv som kunde lyda honom eftersom tanke och handling var ett, så som ordspråket säger att det skall vara hos mannen, men det är kanske en fråga för framtiden.

/Jon

Kommentarer (2)

Överflödets geografi

Jag är lite tveksam till att tala om ”paradiset”. Även om det kanske inte finns något formellt fel i att använda detta ord för att beteckna Edens lustgård, har det numera alltför starka konnotationer till tankar om ett liv efter detta. Sådant grumlar bara förståelsen av det specifika med Eden, vilket åtminstone jag i hög grad tycker mig hitta i dess geografi.

Om skriftens första kapitel kretsar kring veckodagarna sju, orienterar sig det andra kring väderstrecken fyra. Inte så att en skapelseberättelse handlar om tiden och nästa om rummet, men det är ändå i berättelsen om Eden som en horisontell geografi upprättas.
De fyra väderstrecken är väl också i både äldre och i någon mening självklarare än valet att dela in tiden just i sjudagarsperioder. Ändå bör vi kanske inte glömma bort exemplen på alternativa axlar för mänskliga kulturer att orientera sig efter – exempelvis uppströms/nedströms för de som bott utmed en betydelsefull flod, inklusive de gamla egyptierna.
I jämförelse med dessa företräder fyrhetens geografi någonting mer universellt. Samtidigt är det just floder som rinner i fyra riktningar ut från Edens enade källa!

Förvisso, det nämns aldrig att floderna rinner mot just öst, syd, väst och nord. I stället erbjuds vi någonting mycket mer tolkningsbart: Pison, Gihon, Tigris, Eufrat. Pison sägs omgärda det svårplacerade landet Havila, medan Gihon sträcker sig runt Kush – ett land som ofta har översatts till ”Etiopien” (i t.ex. såväl Septuagintan som i King James-bibeln).
Hur man än pusslar, blir det i slutändan svårt för att inte säga omöjligt att hitta en geografisk plats där Eden skulle kunna ha legat. Men varför skulle Eden vara en geografisk plats? Vi läser att Eden planteras österut, men samma hebreiska ord kan ha såväl den rumsliga betydelsen ”österut” som de tidsliga ”före”, ”uråldrig”…

Alan Millard polemiserar i sin korta med kärnfulla artikel ”The Etymology of Eden” (Vetus Testamentum, vol. 34, 1984) mot vissa tolkningar som etablerades av tyska filologer under 1800-talets sista decennier, då det tydligen var särdeles populärt att försöka hitta babylonska influencer i Genesis. Enligt honom bör ”Eden” inte hänföras till ett sumeriskt låneord betecknande ett stäppland väster om Eufrat, utan till den semitiska ordstammen ‘dn. Ett ord som betecknar lyx, överflöd.

En tolkning som gjorts av detta är att Eden helt enkelt representerar människans liv som samlare, i en ”enklare” tid innan hon började bruka jorden. Om vi däremot avstår från att göra en hård historicering och i stället kopplar samman Edens ur-överflöd med dess skamlösa nakenhet…?

Icke att detta tillstånd av brist på brist skulle präglas av fullständig harmoni. Som Jon skrev, vankar Adam av och an mellan livets träd och kunskapens.
”Every problem is in a certain sense a problem of the use of time” (Bataille).

Stannar där. Vi får se.

/ Rasmus

Kommentarer (6)