I helgen for vi till Östgötaslätten för att läsa andra kapitlet i första mosebok en gång till. Det var höghöst. Runt omkring oss fanns kohagar, skogsdungar och den slummer och förruttnelse som hör hösten till.
Det är lätt att associera våren till skapelseberättelsen, tiden då allting blir till. Men för mig är det minst lika lätt att associera hösten till skapelsen. Slutet påminner oss om att det finns en början. På samma sätt har slutet ständigt dykt upp när jag under sommaren har funderat kring skapelsen. Början och slut – ett binärt motsatspar som tanken har svårt att undvika.
Slutet har alltid varit så närvarande för människan. Harmageddon. Bomben. Klimathotet. Frågan är om vi kan leva utan ett annalkande slut. Ingen fick uppleva skapelsen. Ingen kommer ihåg sin egen födsel. Vi får aldrig vara med om början, det näst bästa torde vara att åtminstone få se slutet, finalen. Kanske är det anledningen till att vi människor är så fascinerande apokalypsen – för att slutet är ett bevis på att det existerar en början.
/joel
