Paradiset; den brinnande busken står på tröskeln till helig mark. Det är inte utan en viss tvekan man närmar sig denna kanske världens mest filosoferade och kringtänkta plats och alla de avgörande händelser som sker där.
Hur närmar man sig någonting man omöjligen kan göra sig rätta begrepp om? Eller rättare sagt: hur träder man in i någonting som inte har någon ingång? Muren kring paradiset har bara en öppning och den är det vidriga hål varur historiens vind blåser med sin bedövande kraft.
Jag tänkte skjuta upp själva inträdandet och börja med att ta med er på en liten recognosceringstur, ett flygfoto om ni så vill.
En flod rinner ut ur Eden, den bevattnar hela lustgården. Utanför lustgården delar den upp sig i fyra grenar. Man får anta att dessa rinner ut i norr, söder, öster och väster så att paradiset alltså ligger i världens mitt.
Där, bland alla dessa träd som är ljuvliga att se på och goda att äta av går Adam. En man, en trädgård, en flod, en gud. Man kunde trott att det följdaktligen mitt i trädgården, precis som vi hört i söndagsskolan, skulle växa ett träd, men i mitten av trädgården står två stycken; nämligen Livets träd och Kunskapens träd på gott och ont. Paradisets, det vill säga världens mitt är tudelad, tvekluven. Varför har Gud skapat en polaritet just här?
Man kan nästan se Adam framför sig; hur han ligger i skuggan under livets träd, sedan plötsligt reser sig och rastlös lägger sig under kunskapens träd en stund. Aldrig riktigt nöjd är han vår Adam, men hur kunde han vara det när själva världen är tudelad, när dualitetens är inbyggd i världens själva mitt och källa?
Förfrämligandet, alienationen kommer från Gud, det är han som skiljt livet från kunskapen.
Kanske är detta orsaken till allt som sedan följer: utskiljandet av Eva ur Adam och deras skuld ur brottet. Fördrivningen.
/Jon
