Arkiv för mänskligheten
mars 20, 2008 vid 11:41 e m
· Arkiverad under Eden, Kunskapens träd, bataille, ekologi, flöde, genesis, genesis 2, genesis 3, geografi, mänskligheten, vatten, överflöd
En kort rekapitulation av hur frågan om Eden och överflödet hittills har vecklat ut sig här på bloggen:
Rasmus tolkar, åberopande en tolkning av ordet Eden, tillvaron i lustgården som präglad av överflöd. Joel invänder att överflöd är fel ord, att denna tillvaro snarare präglas av ett jämnt flöde. Jon, i ett drag av talmudisk dialektik, upphäver motsättningen genom att peka något som vi, liksom många andra, hade missat – att Eden inte är synonym med lustgården! Slutsats:
Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.
Ja! Alldeles avgörande är att överflödets flod inte tar stopp där. Efter att ha runnit från Eden och genom lustgården fortsätter den ut, delande sig i fyra grenar.
Om alltså Eden är en källa till överflöd, så får lustgården del av detta överflöd i jämn ström, men ej heller lustgården är något slutet system utan har ett jämnt avflöde. Tillvaron i lustgården kan därmed fortgå utan att några excesser behöver störa ordningen. Och tack vare det jämna flödet finns ingen anledning till att ackumulera resurser.
Adam hade, hypotetiskt sett, kunnat bygga ett vattenkraftverk i floden. Visserligen saknade människan – tills hon åt av frukten – kunskapen i hur man bygger vattenkraftverk. Hon torde också ha saknade varje anledning att ansamla energi på det sättet. Om en sådan energiansamling ändå hade uppstått, hade hon fortfarande saknat möjligheten att förslösa överflödet inom lustgårdens ramar. Kanske hade hennes dammbyggen helt förstört lustgården – vilket i så fall hade fått konsekvenser även för världen utanför som bevattnas av de fyra floder som rinner därifrån!
Så betraktat, kan fördrivningen ur lustgården ha varit en akt av omtanke. Därmed gavs människan ett större svängrum för att agera ut kunskapens konsekvenser. Franz Kafka påpekar att Gud hade kunnat låta förstöra lustgården, vilket vore ett långt värre straff än någonsin fördrivningen var. (Kafkas fåordiga konstaterande av detta strålar likväl av tacksamhet.)
Varken Eden eller lustgården förstördes. Även om vägen in dit blockeras av feta små änglar med brinnande svärd, rinner den fyrgrenade floden fortfarande ut därifrån, över den tillvaro som människan nu har att leva.
Floden från Eden är fortfarande överflödets flod. Men bara i lustgårdens mellanstation kunde detta överflöd realiseras i form av ett jämnt flöde. Här utanför möter vi än överflöd, än brist. Vi är genom kunskapen dömda att än förslösa, än ackumulera. Vilket gäller för materiella resurser, men också för kunskapen själv. Även kunskapen måste vara ömsom förslösande, ömsom nyttig.
/ Rasmus
Fördämningar som denna hör ej hemma i lustgårdens flöde.
Permalänk
mars 19, 2008 vid 2:04 e m
· Arkiverad under Eden, Eros, Platon, bataille, genesis, genesis 2, genesis 3, medvetande, mänskligheten, sex, överflöd
Jag har tidigare citerat ur Platons ”Gästabudet”. Det finns ytterligare ett avsnitt där som har beröringspunkter med vår undersökning och det är Diotimas berättelse om Eros födelse:
När Afrodite hade fötts höll gudarna ett gästabud, och jämte de andra deltog också Metis son Poros ["Överflöd"]. Då de ätit kom Penia ["Brist"] dit för att tigga, eftersom där var kalas. Poros som berusat sig med nektar – vin fanns då ännu inte – begav sig in i Zeus trädgård och drucken som han var somnade han. Penia som för sitt armods skull traktade efter att få ett barn med Poros, lade sig bredvid honom och blev havande och födde Eros.
För Platon betyder detta att Eros har sin plats mellan vishet och oförstånd, han är kärleken till och sökandet efter det sköna och det goda. Den som redan är vis behöver inte söka och de oförnuftiga, de som saknar Eros varken filosoferar eller önskar att bli goda. Eros är alltså inte som man kunde tro en vacker yngling utan en smutsig och barfota landstrykare, det eftersom han är det älskande, inte det älskade.
Hos oss dök det här textstycket upp redan i våras i en text av Jason Wirth. För mig öppnade sig berättelsen först i Wien när vi förstod den tidsligt; Eros uppstår alltid i spänningen mellan överflödet och bristen, inte på väg från det ena till det andra som hos Platon utan som den princip som får oss att skjuta upp, hushålla med och kultivera njutningen. Precis som i Bataillecitatet längre ner så är ”alla problem en fråga om tid”, Eros är mer specifikt det som får oss att fråga oss om vinflaskan smakar bättre nu eller vid skymningen (diskuterar man det länge nog så löser också tiden alla problem. Tiden tar, som Joel konstaterade, hand om de sina) Zeus måste precis som Jahve ha förbannat den som smög sig på barnen i trädgården och för evigt förändrade förutsättningarna för mänsklig njutning. De borde båda ha förstått att de efter en tid kommer att bli lika ”kultiverade” och ”kanaliserade” som sin omgivning.
/Jon
Permalänk
mars 17, 2008 vid 10:06 e m
· Arkiverad under Adam, Adamiter, Augustinus, Eden, Eva, genesis 2, geografi, kätteri, kön, medvetande, mänskligheten, ordning, sex
Hur älskade då Adam och Eva i paradiset?
Rasmus har tidigare skrivit om fyrheten; om hur upplevelsen av att rummet sträcker ut sig åt fyra håll introduseras i edenberättelsen. Jag undrar om inte Adam och Eva innan fördrivningen hade ställt sig frågande inför en annan konvention för rumsuppfattning: koncepten innanför/utanför. Det är till exempel inte förrän utanför Eden som Adam och Eva känner behov av kläder. Dessa som en ny avgränsning mot yttervärlden, en ersättning för den fullständiga interioritet som var Eden.
Innebär detta att kärleken inte var penetrerande, eller ens avgränsad till könsorganen? Vidare; gäller detta också ejakulationen som är ett litet utdrivande i sig själv, komplett med postcoital depression? Vill man dra resonemanget ännu längre så kan man tänka sig Eden som en enda lång orgasm och livet på jorden som en enda sådan depression.
Någon som påstod sig veta exakt hur Adam och Eva gjorde i paradiset var Aegidius Cantor, ledare för ”Homĭnes intelligentĭae” en grupp som under åren kring 1400 brukade träffas i ett övergivet torn utanför Bryssels stadsmur . Raoul Vaneigem citerar i ”The Movement of the Free Spirit” ett inkvisitionsprotokoll från förhören med Aegidius efterträdare Wilhelm av Hildernissem 1411.
9. The said Aegidius had a particular way of making love – which was not, however against nature – which he was certain that Adam had used in paradise. (…)
10. They developed a private language: they caled the act of love ”the pleasure of paradise” or ”acclivity” [ascension]. They can thus describe their libidinous acts in irreproachable terms which other people can not understand.
För kyrkofadern Augustinus är det skamliga med köndelarna att de står utanför medvetandets kontroll. I Eden så ska däremot Adam och Eva haft fullständig kontroll över sina kroppar och bara ha legat med varandra i fortplantningssyfte. Så här skriver han i ”Om gudsstaten”:
because not yet did lust move those members without the will’s consent; not yet did the flesh by its disobedience testify against the disobedience of man.
Adam ska alltså ha lyft sin lem lika lätt som om han lyft en arm. För att övertyga oss om att tanken inte är omöjlig så anför Augustinus en person han ”känt en gång” som kunde svettas på beställning. Han avslutar sitt resonemang så här:
what reason is there for doubting that, before man was involved by his sin in this weak and corruptible condition, his members might have served his will for the propagation of offspring without lust? Man has been given over to himself because he abandoned God, while he sought to be self-satisfying; and disobeying God, he could not obey even himself.
Plötsligt upplevs alltså könsorganen som någonting som är utanför oss själva. Åter frågan om innanför och utanför alltså. Augustinus tänker sig alltså att kroppen i Eden var fullständigt genomsyrad av medvetandet. Jag är mer benägen att vända på det och tänka att medvetandet över huvud taget inte fanns i Eden, att Adam inte hade något själv som kunde lyda honom eftersom tanke och handling var ett, så som ordspråket säger att det skall vara hos mannen, men det är kanske en fråga för framtiden.
/Jon
Permalänk
mars 7, 2008 vid 12:07 e m
· Arkiverad under Adam, Eden, Eva, Platon, genesis 2, kön, mänskligheten, samtida, översättnin
Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött.
Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Två berömda artister sägs ha låtit operera bort revben: Cher för att se mer kvinnlig ut (!) och Marilyn Manson för att kunna suga av sig själv. Världen har chockerats över vad de gör med sig själva och första antydan till sexskandal har fått oss att fokusera på deras kroppar. Tänk om vi vänt bort vår blick från det som är viktigt; revbenet, vad hände med det? Kan det vara så att den enkla burkhomonculuuns tid är förbi och att eliten nu hittat ett annat sätt att slippa toppens ensamhet?
Att översätta är alltid att göra val. Traditionellt har det hebreiska ordet ”tzela” översatts till ”revben”. Detta är inte ett helt självklart val, i de flesta förekomster av ordet betyder det istället ”sida”, som till exempel i 2 mos. 26:20 där det talas om tabernaklets ”tzela”. En alternativ och lika giltig översättning skulle alltså vara:
Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud en av hans sidor och fyllde igen hålet med kött.
Av sidan som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Detta sätter ju kvinnans förhållande till mannen i ett helt annat sammanhang. Författarna till Bereishit Rabbah från de första århundradena verkar verkar ha förstått ordet just så, som sida. Eftersom Rabbahn inte finns översatt i sin helhet (?) får vi nöja oss med att citera hänvisningen i Rashis bibelkommentar:
of his sides Heb. מִצַּלְעֹתיו, of his sides, like (Exod. 26:20):“And for the side (וּלְצֶלַע) of the Tabernacle.” This coincides with what they [the Rabbis] said: They were created with two faces. — [from Gen. Rabbah 8:1] See also Eruvin 18a, Ber. 61a.
Ur-Adam skulle alltså haft två ansikten? Det liknar vad Aristofanes säger om människans ursprung i Platons Symposion:
På den tiden fanns nämligen också androgynen som såväl till utseende som till namn utgjorde en förening av de båda könen, det manliga och det kvinnliga. Nu finns androgynen inte kvar annat än som ett skymfligt namn. Dessutom var varje människa alldeles rund till sin skapnad, så att rygg och bröst bildade en cirkel. Armar hade hon fyra och lika många ben samt två alldeles likadana ansikten på en cirkelrund hals, en gemensam hjässa till de två motsatta ansiktena, fyra öron, två könsdelar samt allt det övriga i samma mån därefter. Hon gick upprätt alldeles som nu och kunde gå åt vilket håll hon behagade.
Dessa urmänniskor ska ha varit ”fruktansvärda i kraft och styrka” och ”stormodiga till sinnelaget” och det till den grad att de försökt stiga upp till himlen för att överfalla gudarna. Allt detta till stort bryderi för Zeus som inte ville gå miste om människornas dyrkan och offer genom att blixtslungande förgöra dem. Till sist skall Zeus dock ha funnit på råd genom att klyva dem ”så som man klyver ägg med hårstrån” så att de på så sätt inte bara blev svagare utan också fler. Skulle vi fortfarande envisas med fräckheterna så hotar han dessutom klyva oss en gång till!
En sista pikant detalj; dessa urmänniskor ska som sagt ha haft tre kön, vilket enligt Platon förklarar alla de olika typer av dragningar vi har till varandra:
De män som utgör halvparten av det slags dubbelväsen som dåförtiden kallades androgyn älskar kvinnor, och de flesta äktenskapsförbrytare tillhör detta släkte. Alla de kvinnor som älskar män och är otuktiga stammar från detta släkte. De kvinnor åter som är halvparten av en kvinna, de frågar föga efter män utan vänder sig mera till kvinnor, och tribaderna stammar från detta släkte. De som är halvparten av en man trår efter det manliga.
Kanske finns det ännu fler sätt att tolka bibelstycket. Det sägs visserligen tydligt att det är kvinnan som skapas men kanske går det att se förbi könen. Den nyskapade får namnet Eva. Eva betyder liv. Vad blir då kvar, vad har Liv utskiljts ifrån? Kunskap?
Jon
Permalänk
februari 8, 2008 vid 5:11 e m
· Arkiverad under Adam, Eden, Kunskapens träd, Livets träd, genesis 3, mänskligheten, överflöd
Paradiset; den brinnande busken står på tröskeln till helig mark. Det är inte utan en viss tvekan man närmar sig denna kanske världens mest filosoferade och kringtänkta plats och alla de avgörande händelser som sker där.
Hur närmar man sig någonting man omöjligen kan göra sig rätta begrepp om? Eller rättare sagt: hur träder man in i någonting som inte har någon ingång? Muren kring paradiset har bara en öppning och den är det vidriga hål varur historiens vind blåser med sin bedövande kraft.
Jag tänkte skjuta upp själva inträdandet och börja med att ta med er på en liten recognosceringstur, ett flygfoto om ni så vill.
En flod rinner ut ur Eden, den bevattnar hela lustgården. Utanför lustgården delar den upp sig i fyra grenar. Man får anta att dessa rinner ut i norr, söder, öster och väster så att paradiset alltså ligger i världens mitt.
Där, bland alla dessa träd som är ljuvliga att se på och goda att äta av går Adam. En man, en trädgård, en flod, en gud. Man kunde trott att det följdaktligen mitt i trädgården, precis som vi hört i söndagsskolan, skulle växa ett träd, men i mitten av trädgården står två stycken; nämligen Livets träd och Kunskapens träd på gott och ont. Paradisets, det vill säga världens mitt är tudelad, tvekluven. Varför har Gud skapat en polaritet just här?
Man kan nästan se Adam framför sig; hur han ligger i skuggan under livets träd, sedan plötsligt reser sig och rastlös lägger sig under kunskapens träd en stund. Aldrig riktigt nöjd är han vår Adam, men hur kunde han vara det när själva världen är tudelad, när dualitetens är inbyggd i världens själva mitt och källa?
Förfrämligandet, alienationen kommer från Gud, det är han som skiljt livet från kunskapen.
Kanske är detta orsaken till allt som sedan följer: utskiljandet av Eva ur Adam och deras skuld ur brottet. Fördrivningen.
/Jon
Permalänk
oktober 20, 2007 vid 4:20 e m
· Arkiverad under Adam, genesis 1, genesis 2, mänskligheten
Permalänk
oktober 5, 2007 vid 6:08 e m
· Arkiverad under Adam, genesis, genesis 2, genesis 3, mänskligheten
Rasmus ifrågasätter här under det jag skrivit om Adam som egennamn. Den uppgiften har jag hämtat från JPS torah commentary som skriver så här om verserna 2:20 och 3:17:
”The hebrew vocalization le-´adam makes the word a proper name for the first time, propably beacuse the narrative now speeks of the man as a personality rather than a archetypal human”
Med undantag av dehär två fallen står adam genom hela berättelsen i bestämd form: ha-adam. Jag kan ingen hebreiska men om jag förstått saken rätt så betyder le-adam ”till, för adam” och saknar bestämd artikel vilket alltså skulle göra det till ett egennamn.
Genom hela berättelsen finns ett växelspel mellan den kollektiva och den individuella Adam. Det finns kanske inga klara gränser, men vill man ändå hitta en brytpunkt så tror jag ändå att den finns här i 2:19-20 när Adam ger namn åt djuren. Både Vulgatan och septuagintan skriver ἄνθρωπος resp. homo, alltså ”mannen” fram till 2:19-20 och går sedan över till egennamnet Adam. Lustigt nog så väljer 1917 års svenska bibelöversättning att gå över till ”Adam” i vers 3:17, alltså vid den andra förekomsten av le-adam.
/Jon
Permalänk
oktober 3, 2007 vid 10:59 e m
· Arkiverad under Adam, genesis, genesis 2, genesis 3, mänskligheten
I sitt ytterst intressanta inlägg om pluralitetens singularitet skriver Jon:
I det andra kapitlet behandlas ordet adam som ett allmänbegrepp ända fram till att han ska ge namn åt jordens alla djur. Från och med att adam ger namn åt alla djuren blir också Adam ett egennamn.
Tolkningen är intressant, men jag betvivlar att den är så självklar i hebreiskan. I min engelsk-hebreiska Torah i översättning av Harold Fisch (utgiven 1967 och godkänd av Israels överrabbinat) finner jag alls inga nämnanden av ”Adam” som egennamn. Faktiskt inte heller i Bibel 2000. I bägge översättningarna fortsätter ordet ”adam” att översättas till ”mannen”.
Däremot blir Adam ett egennamn i 1917 års svenska bibelöversättning, men först i Genesis 3:17, det vill säga efter det så kallade syndafallet.
Finns det någon annan översättning där transformationen från artbeteckning till egennamn sker i samband med namngivningen av djuren?
Vill bara få fråga utredd eftersom den kom upp när vi möttes häromkvällen. Väntar ett litet tag med att dra slutsatser.
Permalänk
oktober 1, 2007 vid 4:41 e m
· Arkiverad under Elohim, genesis, genesis 1, genesis 2, modern historia, mänskligheten
Att vi alla är barn till Adam och Eva brukar framhållas som en påminnelse om att vi alla är systrar och bröder. Ibland har dock skillnaden mellan de två olika skapelseberättelserna använts för att hävda motsatsen:
1655 utgavs anonymt boken Preadamitae i Amsterdam. Författare var Isaac La Peyrère, denna första latinska utgåva tros ha bekostats av vår nyabdikerade drottning Kristina. Ett år senare, 1656 kom den ut på engelska. I Preadamitae hävdades att Adam inte är förfader till hela mänsklighetens utan bara till judarna som därigenom får en särställning bland folken eftersom bara de s.a.s. skapats handgripligen av gud. Teorin har också den fördelen att man slipper förklara varifrån Kains och Sets fruar kommer med att de skulle gift sig med sina systrar, en incestuös tanke som måste ha varit svårsmält för en puritan som Peyrère.
Peyrère hade skäl till sin försiktighet och anonymitet: redan året därpå, 1657 brann bokbålen i Paris, någonting som knappast gjorde teorin mindre populär.
Riktigt populär blev teorin först lite senare i och med kolonialismen. Det vita Europa som höll på att lägga världen under sig kunde omöjligt tänka sig att dela förfader med sina svarta och röda undersåtar. I denna nya form var bara de vita ättlingar till Adam medan de andra raserna skapats på den sjätte dagen. Negrer och indianer skulle då ha ingått i de levande varelser Adam fick att härska över. De här tankegångarna lever kvar hos mormonerna som fortfarande teologiserar kring vit överhöghet.
1719 utkom Robinson Crusoe. Det är inte svårt att se en ny Adam i Robinson, en idealtyp för den anglosaxiske kolonisten som ensam brukar den nya världens jord precis som Adam en gång var den första att sätta spaden i den gamla världens. Robinson jämför sig också med Adam:
I mean that of not being satisfied with the station wherein God and Nature hath placed them – for, not to look back upon my primitive condition, and the excellent advice of my father, the opposition to which was, as I may call it, my original sin, my subsequent mistakes of the same kind had been the means of my coming into this miserable condition
Lite senare i samma kapitel träffar Robinson Fredag:
At last he lays his head flat upon the ground, close to my foot, and sets my other foot upon his head, as he had done before; and after this made all the signs to me of subjection, servitude, and submission imaginable, to let me know how he would serve me so long as he lived. I understood him in many things, and let him know I was very well pleased with him. In a little time I began to speak to him; and teach him to speak to me: and first, I let him know his name should be Friday, which was the day I saved his life: I called him so for the memory of the time. I likewise taught him to say Master; and then let him know that was to be my name: I likewise taught him to say Yes and No and to know the meaning of them.
Precis som Adam som givit namn till alla djur tar sig Robinson rätten att genast namnge Fredag utan att ens fråga om han möjligtvis hetit någonting sedan innan. Det förklaras att han ska få heta Fredag eftersom det var den dag då han ”räddats”.
Frågan är om dagen, och därmed namnet verkligen är så slumpmässig vald som författaren vill påskina: fredagen är ju dagen innan lördagens sabbat, d.v.s. den sjätte dagen, dagen då den första berättelsens människor skapas. Det är inte alls omöjligt att den puritanke Defoe varit bekant med predamitiska tankegångar och låtit Fredag få sitt namn efter den dag då hans släkte skapades. Utan tvekan såg han indianerna och de svarta som hjälpredor skapade åt den vite mannen.
/Jon
Permalänk
oktober 1, 2007 vid 2:27 e m
· Arkiverad under Adam, Elohim, YHWH, genesis, genesis 1, mänskligheten, siffror
Det är inte bara människan som skapas först i pluralis och sedan i singularis, också skaparen står i pluralis i första kapitlet och i singularis i det andra.
I första kapitlet kallas gud Elohim. Elohim är plural av eloha, ett ord som förmodligen är besläktat med arabiskans allah. Precis som allah är det inget egennamn utan betyder gud i allmänhet och kan användas också om hedniska gudar; det heter till exempel: ”Du skall inga andra elohim hava utom mig”
Kristna har så klart inte varit sena att läsa in treenigheten i detta, varpå judarna påpekat att Elohim visserligen står i pluralis men att han verkar i singular med ett verb i singularis. Så heter det till exempel i genesis första rad att: ”Bereishit (”i början”) bara (verbet ”skapa” i singularis) Elohim (”gudarna”) himmel och jord.” Detta är Gud i hans mest allmänna form.
Den gud som möter oss i andra kapitlet framträder annorlunda än skapelseveckans abstrakta skapargud. Han svävar inte längre över vattnen utan går på jorden. Adam och Eva hör hans steg i trädgården och han har också ett egennamn i singular: JHVH. På samma sätt blir ordet ”adam” som i första kapitlet betecknat mänskligheten som allmänbegrepp under den andra skapelseberättelsens gång ett egennamn. Adam skrivs alltid i singularis maskulinum även när det betecknar en mångfald. Så heter det till exempel: ”Och Elohim skapade adam till sin avbild, till sin avbild skapade han honom, till man och kvinna skapade han dem.”
I det andra kapitlet behandlas ordet adam som ett allmänbegrepp ända fram till att han ska ge namn åt jordens alla djur. Från och med att adam ger namn åt alla djuren blir också Adam ett egennamn.
I andra kapitlet är det alltså inga konstigheter med mängderna men formeln i första kapitlet är minst sagt mystisk: gud i pluralis skapar med en singulär akt människorna i singularis.
/Jon
Permalänk
