Jag har tidigare citerat ur Platons ”Gästabudet”. Det finns ytterligare ett avsnitt där som har beröringspunkter med vår undersökning och det är Diotimas berättelse om Eros födelse:
När Afrodite hade fötts höll gudarna ett gästabud, och jämte de andra deltog också Metis son Poros ["Överflöd"]. Då de ätit kom Penia ["Brist"] dit för att tigga, eftersom där var kalas. Poros som berusat sig med nektar – vin fanns då ännu inte – begav sig in i Zeus trädgård och drucken som han var somnade han. Penia som för sitt armods skull traktade efter att få ett barn med Poros, lade sig bredvid honom och blev havande och födde Eros.
För Platon betyder detta att Eros har sin plats mellan vishet och oförstånd, han är kärleken till och sökandet efter det sköna och det goda. Den som redan är vis behöver inte söka och de oförnuftiga, de som saknar Eros varken filosoferar eller önskar att bli goda. Eros är alltså inte som man kunde tro en vacker yngling utan en smutsig och barfota landstrykare, det eftersom han är det älskande, inte det älskade.
Hos oss dök det här textstycket upp redan i våras i en text av Jason Wirth. För mig öppnade sig berättelsen först i Wien när vi förstod den tidsligt; Eros uppstår alltid i spänningen mellan överflödet och bristen, inte på väg från det ena till det andra som hos Platon utan som den princip som får oss att skjuta upp, hushålla med och kultivera njutningen. Precis som i Bataillecitatet längre ner så är ”alla problem en fråga om tid”, Eros är mer specifikt det som får oss att fråga oss om vinflaskan smakar bättre nu eller vid skymningen (diskuterar man det länge nog så löser också tiden alla problem. Tiden tar, som Joel konstaterade, hand om de sina) Zeus måste precis som Jahve ha förbannat den som smög sig på barnen i trädgården och för evigt förändrade förutsättningarna för mänsklig njutning. De borde båda ha förstått att de efter en tid kommer att bli lika ”kultiverade” och ”kanaliserade” som sin omgivning.
/Jon
