Det är ofta det man säger inte stämmer överens med det man gör. Trots alla stora ord om flödet så sitter jag här i busken och har inte ens fått ur mig mina omedelbara reflektioner över Rasmus viktiga text om flödet och dammbyggen i Eden. Detta trots att de varit i stort sett färdigformulerade sedan mer än en månad. Att få ner dem på pränt är en annan sak. Har man förstoppning får man krysta hårdare. Tänk vad mycket lättare om jag fick tala till er. Kanske kunde man säga att talet och inte skriften är den uttrycksform som har att göra med flödet. Allt detta är så klart retorik och förhalande men så är också just ordet ”retorik” avlett ur grekiskans ord för att flöda; ”rhein”.
Vad det gäller Rasmus text vill jag till att börja med säga att jag a priori inte kan godta någon modell av Eden som uttryckligen omöjliggör ett pariserhjul. Varken teknik eller energiomvandling är främmande för lustgården. Den är på intet sätt ”naturlig” och spontan utan snillrikt utdikad och kanaliserad. Vattnet och överflödet strömmar genom Adam och Eva precis som genom de otaliga små bäckar som bevattnar blommorna, de två träden, frukterna och alla andra växter och djur. Är inte skovelhjulet och axeln som driver pariserhjulet bara ytterligare en av många kanaler?
I lustgården finns visserligen inget skäl till att ackumulera energi men den håller ändå inne med stora mängder potentiell energi; krukor, träd, frukter och kroppar är små fördämningar i sig, Adam och Eva är fördämningar. Det är alltså inte själva innehållandet och ackumulationen av energi som gör fördämningen omöjlig i Eden, om den alls är det.
Både Rasmus och Joel betonar det jämna flödet. Jag undrar om ett flöde någonsin verkligen är jämnt. Den som har fantasi nog kan blunda och höra porlandet från Edens kanaler inom sig, den som misslyckas bör fylla upp vasken, betrakta ringarna på vattnet och fråga sig om inte rytmen i själva verket är intimt sammankopplad med flödet.
Begreppet rytm kommer från grekiskans ”rhythmos” som är avlett ur samma ord som jag nämnde i inledningen; verbet ”rhein” – att flöda. Sentimentala språkforskare har funnit det betryggande och vackert att människan lärt känna tingens principer av naturen, ur vågornas regelbundna rörelser. Denna romantiska lilla bild har krossats, eller åtminstone fördjupats av den franska lingvisten Émil Benveniste. I essän Det språkliga uttrycket för begreppet ”rytm” visar han att ordet visserligen kommer från ”att flöda” men alls inte kommit till människan som en insikt ur naturens sköte utan är fött som en teknisk term ur en lång tanketradition med början hos de joniska författarna
Språkligt anger konstruktionen med -thmos det sätt på vilket ett verb ter sig i sin fullbordan. Stasis är till exempel handlingen att stå upprätt, stathmos är sättet att hålla sig uppe. Rhythmos betyder alltså ”ett särskilt sätt att rinna”. Ett välbehövligt begrepp i en värld där ”panta rhei”, allt flyter. Det är därför Demokritos kan skriva en avhandling om skillnaderna i ”rytm” hos atomerna, Archilochos kan uppmana oss att lära känna de ”rytmer” som behärskar människorna. Euripides talar om ett mords ”rytm”, en sorgs ”rytm” och ”rytmen” hos ett klädesplagg. Rhythmos är för dessa alltså den tillfälliga, föränderliga formen hos någonting rörligt och flytande.
Det är först hos Platon som begreppet börjar likna det vi känner idag, i Lagarna talar han om att unga män är stökiga men att en viss ordning (taxis) visar sig i deras rörelser ”Denna ordning i rörelsen har fått namnet rytm, medan man kallar röstens ordning för harmoni, där hög ton och låg ton smälter samman, och när de två förenas kalas det körkonst.” Sin färdiga form får begreppet hos Aristoteles genom att definitivt underordnas metron – måttet: ”All rytm mäts genom en avgränsad rörelse.”
Om rytmen alltså är flödets framträdesform så är det kanske just detta som gör vattenkraftverket omöjligt i lustgården; inte för att det håller inne flödet utan att för att det stannar flödets rytm för att ta vara på den potentiella energi som finns i de ansamlade vattenmassornas hydrauliska tryck istället för flödet i sig.
Eva öppnar en melon och bjuder djuren och fåglarna att äta. I dem flödar den ut över lustgårdens alléer och Edens himmel. Frukter, djur och människor; alla är de meandrar i floden, krusningar över ytan och fallande droppar snart åter i det ena.
/Jon
