Arkiv för Platon

Poros, Eros och Penia

Jag har tidigare citerat ur Platons ”Gästabudet”. Det finns ytterligare ett avsnitt där som har beröringspunkter med vår undersökning och det är Diotimas berättelse om Eros födelse:

När Afrodite hade fötts höll gudarna ett gästabud, och jämte de andra deltog också Metis son Poros ["Överflöd"]. Då de ätit kom Penia ["Brist"] dit för att tigga, eftersom där var kalas. Poros som berusat sig med nektar – vin fanns då ännu inte – begav sig in i Zeus trädgård och drucken som han var somnade han. Penia som för sitt armods skull traktade efter att få ett barn med Poros, lade sig bredvid honom och blev havande och födde Eros.

För Platon betyder detta att Eros har sin plats mellan vishet och oförstånd, han är kärleken till och sökandet efter det sköna och det goda. Den som redan är vis behöver inte söka och de oförnuftiga, de som saknar Eros varken filosoferar eller önskar att bli goda. Eros är alltså inte som man kunde tro en vacker yngling utan en smutsig och barfota landstrykare, det eftersom han är det älskande, inte det älskade.

Hos oss dök det här textstycket upp redan i våras i en text av Jason Wirth. För mig öppnade sig berättelsen först i Wien när vi förstod den tidsligt; Eros uppstår alltid i spänningen mellan överflödet och bristen, inte på väg från det ena till det andra som hos Platon utan som den princip som får oss att skjuta upp, hushålla med och kultivera njutningen. Precis som i Bataillecitatet längre ner så är ”alla problem en fråga om tid”, Eros är mer specifikt det som får oss att fråga oss om vinflaskan smakar bättre nu eller vid skymningen (diskuterar man det länge nog så löser också tiden alla problem. Tiden tar, som Joel konstaterade, hand om de sina) Zeus måste precis som Jahve ha förbannat den som smög sig på barnen i trädgården och för evigt förändrade förutsättningarna för mänsklig njutning. De borde båda ha förstått att de efter en tid kommer att bli lika ”kultiverade” och ”kanaliserade” som sin omgivning.

/Jon

Kommentera

Medan vi sov

Tzela

Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött.
Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.

Två berömda artister sägs ha låtit operera bort revben: Cher för att se mer kvinnlig ut (!) och Marilyn Manson för att kunna suga av sig själv. Världen har chockerats över vad de gör med sig själva och första antydan till sexskandal har fått oss att fokusera på deras kroppar. Tänk om vi vänt bort vår blick från det som är viktigt; revbenet, vad hände med det? Kan det vara så att den enkla burkhomonculuuns tid är förbi och att eliten nu hittat ett annat sätt att slippa toppens ensamhet?

Att översätta är alltid att göra val. Traditionellt har det hebreiska ordet ”tzela” översatts till ”revben”. Detta är inte ett helt självklart val, i de flesta förekomster av ordet betyder det istället ”sida”, som till exempel i 2 mos. 26:20 där det talas om tabernaklets ”tzela”. En alternativ och lika giltig översättning skulle alltså vara:

Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud en av hans sidor och fyllde igen hålet med kött.
Av sidan som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.

Detta sätter ju kvinnans förhållande till mannen i ett helt annat sammanhang. Författarna till Bereishit Rabbah från de första århundradena verkar verkar ha förstått ordet just så, som sida. Eftersom Rabbahn inte finns översatt i sin helhet (?) får vi nöja oss med att citera hänvisningen i Rashis bibelkommentar:

of his sides Heb. מִצַּלְעֹתיו, of his sides, like (Exod. 26:20):“And for the side (וּלְצֶלַע) of the Tabernacle.” This coincides with what they [the Rabbis] said: They were created with two faces. — [from Gen. Rabbah 8:1] See also Eruvin 18a, Ber. 61a.

Ur-Adam skulle alltså haft två ansikten? Det liknar vad Aristofanes säger om människans ursprung i Platons Symposion:

På den tiden fanns nämligen också androgynen som såväl till utseende som till namn utgjorde en förening av de båda könen, det manliga och det kvinnliga. Nu finns androgynen inte kvar annat än som ett skymfligt namn. Dessutom var varje människa alldeles rund till sin skapnad, så att rygg och bröst bildade en cirkel. Armar hade hon fyra och lika många ben samt två alldeles likadana ansikten på en cirkelrund hals, en gemensam hjässa till de två motsatta ansiktena, fyra öron, två könsdelar samt allt det övriga i samma mån därefter. Hon gick upprätt alldeles som nu och kunde gå åt vilket håll hon behagade.

Dessa urmänniskor ska ha varit ”fruktansvärda i kraft och styrka” och ”stormodiga till sinnelaget” och det till den grad att de försökt stiga upp till himlen för att överfalla gudarna. Allt detta till stort bryderi för Zeus som inte ville gå miste om människornas dyrkan och offer genom att blixtslungande förgöra dem. Till sist skall Zeus dock ha funnit på råd genom att klyva dem ”så som man klyver ägg med hårstrån” så att de på så sätt inte bara blev svagare utan också fler. Skulle vi fortfarande envisas med fräckheterna så hotar han dessutom klyva oss en gång till!

En sista pikant detalj; dessa urmänniskor ska som sagt ha haft tre kön, vilket enligt Platon förklarar alla de olika typer av dragningar vi har till varandra:

De män som utgör halvparten av det slags dubbelväsen som dåförtiden kallades androgyn älskar kvinnor, och de flesta äktenskapsförbrytare tillhör detta släkte. Alla de kvinnor som älskar män och är otuktiga stammar från detta släkte. De kvinnor åter som är halvparten av en kvinna, de frågar föga efter män utan vänder sig mera till kvinnor, och tribaderna stammar från detta släkte. De som är halvparten av en man trår efter det manliga.

Kanske finns det ännu fler sätt att tolka bibelstycket. Det sägs visserligen tydligt att det är kvinnan som skapas men kanske går det att se förbi könen. Den nyskapade får namnet Eva. Eva betyder liv. Vad blir då kvar, vad har Liv utskiljts ifrån? Kunskap?

Jon

Kommentera