Arkiv för siffror

Pluralitetens singularitet

oktober 1, 2007 vid 2:27 e m · Arkiverad under Adam, Elohim, YHWH, genesis, genesis 1, mänskligheten, siffror

Det är inte bara människan som skapas först i pluralis och sedan i singularis, också skaparen står i pluralis i första kapitlet och i singularis i det andra.

I första kapitlet kallas gud Elohim. Elohim är plural av eloha, ett ord som förmodligen är besläktat med arabiskans allah. Precis som allah är det inget egennamn utan betyder gud i allmänhet och kan användas också om hedniska gudar; det heter till exempel: ”Du skall inga andra elohim hava utom mig”

Kristna har så klart inte varit sena att läsa in treenigheten i detta, varpå judarna påpekat att Elohim visserligen står i pluralis men att han verkar i singular med ett verb i singularis. Så heter det till exempel i genesis första rad att: ”Bereishit (”i början”) bara (verbet ”skapa” i singularis) Elohim (”gudarna”) himmel och jord.” Detta är Gud i hans mest allmänna form.

Den gud som möter oss i andra kapitlet framträder annorlunda än skapelseveckans abstrakta skapargud. Han svävar inte längre över vattnen utan går på jorden. Adam och Eva hör hans steg i trädgården och han har också ett egennamn i singular: JHVH. På samma sätt blir ordet ”adam” som i första kapitlet betecknat mänskligheten som allmänbegrepp under den andra skapelseberättelsens gång ett egennamn. Adam skrivs alltid i singularis maskulinum även när det betecknar en mångfald. Så heter det till exempel: ”Och Elohim skapade adam till sin avbild, till sin avbild skapade han honom, till man och kvinna skapade han dem.”

I det andra kapitlet behandlas ordet adam som ett allmänbegrepp ända fram till att han ska ge namn åt jordens alla djur. Från och med att adam ger namn åt alla djuren blir också Adam ett egennamn.

I andra kapitlet är det alltså inga konstigheter med mängderna men formeln i första kapitlet är minst sagt mystisk: gud i pluralis skapar med en singulär akt människorna i singularis.

/Jon

Kommentarer (2)

Veckan

juli 2, 2007 vid 10:16 e m · Arkiverad under genesis, genesis 1, ljus, modern historia, siffror, tideräkning

Först två dagar där Guds aktivitet består i ren separation.
Därefter två dagar som båda inbegriper såväl separation som skapande (i olika ordning).
Sedan två dagar som enbart består av skapande, följt av tilltal.
Slutligen en vilodag (som i senare indelningar lustigt nog hamnat i kapitel två).

Kanske ett mönster att ta fasta på, särskilt om man vill våga sig på att tänka skapelseveckan som en upprepande modell för tillblivelse; 2+2+2+1. Nästan lika befogad tycks dock läsningen 3+3+1, särskilt som processen under dagarna tre och fyra fortgår i olika ordning: Dag tre så sker separationen mellan vatten och land före skapelsen av växter. Dag fyra skapas däremot de lysande himlakropparna innan separationes moment tar vid, genom att ljuset för andra gången(!) separeras från mörkret.
Enda egentliga repetitionen gäller separationen av ljus och mörker, vilket kommer sig av att figurerar två slags ljus. Först Guds ljus (i vilket växterna skapas), sedan himlakropparnas ljus (i vilket djuren skapas). Innebörden i detta kan kontempleras oändligt, men räknar vi dagar får vi än en gång 3+3+1.

Summan blir, hur som helst, sju. Veckan är helig, vilket inte skadar att fundera en stund över, för rent hypotetiskt skulle förstås människan kunna organisera sitt samhällsliv efter helt andra siffror än sju. Ändå har en rad mänskliga högkulturer tidigt antagit just den sjudagarsvecka. Babylonier, hinduer, kineser. Romarna var ovanligt efterblivna – i Rom verkar det länge ha varit ganska underground att räkna samman sina dagar i veckor.
När väl en kultur antagit sjudagarsperiodiseringen, har den inte övergivits – med ett par avskräckande exempel, som bägge motiverats av direkt antibibliskhet (i kombination med försök att påtvinga folk ännu mer arbete). Franska revolutionskalendern, som var i bruk i tolv år, föreskrev en tiodagarsvecka (där varje dag delades in i 10 timmar, vilka var och en delades in i 100 minuter, som i sin tur innehöll 100 sekunder). Fiaskot avskaffades av Napoleon, men bisarrt nog återupptog revolutionärer åter tiodagarsveckan både under 1848 års revolution och 1871 års Pariskommun.
Historiens andra exempel är den sovjetiska revolutionskalendern, i bruk under åren 1929–40, med fem dagar per vecka. Stalin stack inte under stol med att motivet var antireligiöst och syftet var att helt förinta bruket att ta sig en bestämd vilodag –vilket arbetarna dock verkar ha gjort ändå, i hög grad.

Även den fåraktigaste bibelläsare kan dra sig till minnes att Gud, om och om igen, ”såg att det var gott”. Som uttryck för allmän förnöjelse vore det dock minst sagt redundant. Nyckfullheten finner vi i de tillfällen där Gud inte konstaterar det han skapat är gott, utan där det blott heter ”och det skedde så”.
Två av skapelsens moment framstår uttryckligen som ”icke-goda”. Dels andra dagens skiljande av vatten och vatten genom inrättandet av ett himlavalv. Det sker bara, bortom gott och ont.
Dels skapandet av människorna den sjätte dagen, som också bara sker. (Tidigare samma dag hade Gud, för sista gången i veckan, konstaterat att ”det var gott” – men omdömet gällde då landdjuren, och fälldes innan människor kom in i bilden.)

Människorna, inte människan, skapas på den sjätte dagen. Pluralformen är viktig, och jag tänker snart återkomma till den, i samband med ett försök att länka samman skapelseveckan med berättelsen om Edens lustgård, berättad i Genesis andra kapitel.

Rasmus


(Detalj ur en teckning av Fabian Göransson, ”När djävulen skapade världen”.)

Kommentarer (1)