Och HERREN Gud danade människan [adam] av stoft från jorden [adamah] och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse. (1 mos 2:7)
Människan blev en levande varelse när hon började andas. Så säg mig, varför upprepar organisationen Ja till livet frasen ”ett hjärta som slår”? Abortmotståndarna har då inte mycket i skapelseberättelsen att hämta. Snarare torde det kunna ses som rena häderiet när de torgför uppfattningen att livet börjar innan andningen. Utan att egentligen säga något om abortfrågan, måste man fråga sig varifrån dessa fanatikers hangup vid just hjärtat kommer.
För att återgå till Genesis: Hur förstår vi textens fokus på andningen som livets väsen? Andning, anda, ande…
Denna ”livsande” – i engelska översättningar ”breath of life”, ibland ”soul of life” – består av två hebreiska ord.
Det ena, נְשָׁמָה, a puff, that is, wind, angry or vital breath, från en ordstam som har att göra med att blåsa bort, förstöra!
Det andra, חי, översätts främst till adjektivet levande eller substantivet liv, men har en rad associerade betydelser varav flera handlar om kontinuitet och livsuppehällande.
Finns det alltså redan i själva begreppet ”livsande” en inbyggd spänning mellan att bevara och förstöra? Något svar vågar jag inte ge. Men andningen går ut likväl som in. Allt är rytm, som den gamle Hölderlin lär ha svamlat på sin dödsbädd.
/ Rasmus
