Arkiv för Uncategorized

Vårt stoft i Guds och världens händer

Och HERREN Gud danade människan (adam) av stoft från Jorden (adamah) och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse. (1 mos 2:7)

”Av jord är du kommen” är ett gammalt och utslitet tema, ska jag ändå lägga det i någons hand väljer jag Omar Khayyams; här fyra stycken fyrradingar i Eric Hermelins översättning:

I går såg i bazaren, jag en kruko-stöpare;

Han gaf den svarta leran många sparkar.

Till honom sade leran på sitt tillstånds språk:

”Jag har varit precis som du. Trampa mig lagom”!

*

Medan Han blandade sitt stoft i gjut-formen,

Uppväckte Han mycken brottslighet ur mitt stoft.

Jag kan ej vara bättre än detta, som jag är:

Ty ur smält-degeln har Han mig sådan format.

*

Desse (kruko-makare och karaktärs-) stöpare, som (våga) sticka sin hand i vår lera,

Hafva ingen aning om dess visdom, insigt och förstånd.

Hur länge ämna de bruka våld med (sin ”andliga fostrans” och ”sedliga karaktärs-danings”) kvyt-näfs-slag, sparkar och nyp

Det är dock Kroppens stoft(-hydda), de misshandla! Hvad tänka de på?

*

Kärlets Upfinnare, som format kärlet,

Hur kom Han på den tanken att förstöra kärlet?

Så många sköna huvud och smalben och fötter och händer!

Av hvems kärlek skapades de? Af hvems vrede krossades de?

(Hermelin har numrerat dessa verser 211, 544, 119 och 38)

/Jon


Kommentera

Kapitelindelningar och hypoteser

Vi har tidigare berört skill nad er na mellan de två skapelseberättelserna. Joel tar här nedan upp den intressanta frågan om kapitelindelningarna; ett par ord om båda sakerna:

Genom att dela av texten ”mitt i” och låta sabbaten inleda det andra kapitlet har man delvis lyckats skyla över gränserna mellan de två motsägelsefulla skapelseberättelserna. Den naturliga avdelningen mellan de två (?) texterna är annars att låta nästa stycke börja med formuleringen ”Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades” som sägs förekomma tio gånger i genesis och då alltid som en inledning till någonting som skall komma; ofta stamtavlor.

Det är intressant att Bibel 2000 driver harmoniseringen ännu längre genom att sätta rubriken ”Människan i Edens trädgård” efter raden ”Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades” så att den känns som en avslutning på den första berättelsen i stället för den inledning till det kommande som den är.

Vi har ju här över huvud taget inte berört fyrkällehypotsen som varit det dominerande paradigmet inom den textkritiska bibelforskningen sedan 1800-talet. Jag passar på att skriva ett par ord om den så att säga för formens skull: Forskarna tycker sig utifrån stilistiska skillnader och användningen av olika namn på Gud kunna urskilja fyra huvudkällor till moseböckerna: Jahvisten, Elohimisten, Prästskriften och Deuteronomium. Dessa ska sedan ha redigerats ihop till moseböckerna. Författaren till den första skapelseberättelsen kallas ”Elohimisten” och författaren till den andra, som vi läser nu ”Jahvisten” efter de gudsnamn de använder.

Efterhand har hypotesen blivit mer och mer invecklad och detaljerad; vissa stycken anses visa särdrag från flera olika ”författare” och vara ihopredigerade rad för rad från två eller tre olika källor. Jag har över huvud taget inte satt mig in i hypotesen men här någonstans börjar jag bli tveksam; När man förklarar att de stilistiskt särskilda block som man tagit som grund för sitt resonemang inte alls är ”rena” med att ”Redaktören var listigare än så” tycker jag att det börjar lukta cirkelresonemang.

moderndocumenthypothesis.jpg

Det kan ju hända att vi får tillfälle att återvända till fyrkällehypotesen under resans gång. Kanske har de rätt men åtminstone mig lämnar teorin ganska kall. Till att börja med så intresserar jag mig mindre för hur Bibeln skrivits än för hur den lästs. Om jag någon gång kommer att närma mig fyrkällehypotesen så är det nog inte för att bedöma några sanningsanspråk och kanske snarare för att se vad den kan säga om författarna till hypotesen än till bibeln. Men ändå: man måste ändå ha lite respekt för en hypotes som bygger så fina scheman som det här ovan som jag saxat från Wikipedia. Är det någon annan som kommer att tänka på Sefiroth?

/Jon

Kommentera

Den nye Adam möter den gamle

Att vi alla är barn till Adam och Eva brukar framhållas som en påminnelse om att vi alla är systrar och bröder. Ibland har dock skillnaden mellan de två olika skapelseberättelserna använts för att hävda motsatsen:

1655 utgavs anonymt boken Preadamitae i Amsterdam. Författare var Isaac La Peyrère, denna första latinska utgåva tros ha bekostats av vår nyabdikerade drottning Kristina. Ett år senare, 1656 kom den ut på engelska. I Preadamitae hävdades att Adam inte är förfader till hela mänsklighetens utan bara till judarna som därigenom får en särställning bland folken eftersom bara de s.a.s. skapats handgripligen av gud. Teorin har också den fördelen att man slipper förklara varifrån Kains och Sets fruar kommer med att de skulle gift sig med sina systrar, en incestuös tanke som måste ha varit svårsmält för en puritan som Peyrère.

Peyrère hade skäl till sin försiktighet och anonymitet: redan året därpå, 1657 brann bokbålen i Paris, någonting som knappast gjorde teorin mindre populär.

Riktigt populär blev teorin först lite senare i och med kolonialismen. Det vita Europa som höll på att lägga världen under sig kunde omöjligt tänka sig att dela förfader med sina svarta och röda undersåtar. I denna nya form var bara de vita ättlingar till Adam medan de andra raserna skapats på den sjätte dagen. Negrer och indianer skulle då ha ingått i de levande varelser Adam fick att härska över. De här tankegångarna lever kvar hos mormonerna som fortfarande teologiserar kring vit överhöghet.

1719 utkom Robinson Crusoe. Det är inte svårt att se en ny Adam i Robinson, en idealtyp för den anglosaxiske kolonisten som ensam brukar den nya världens jord precis som Adam en gång var den första att sätta spaden i den gamla världens. Robinson jämför sig också med Adam:

I mean that of not being satisfied with the station wherein God and Nature hath placed them – for, not to look back upon my primitive condition, and the excellent advice of my father, the opposition to which was, as I may call it, my original sin, my subsequent mistakes of the same kind had been the means of my coming into this miserable condition

Lite senare i samma kapitel träffar Robinson Fredag:

Robinson Crusoe

At last he lays his head flat upon the ground, close to my foot, and sets my other foot upon his head, as he had done before; and after this made all the signs to me of subjection, servitude, and submission imaginable, to let me know how he would serve me so long as he lived. I understood him in many things, and let him know I was very well pleased with him. In a little time I began to speak to him; and teach him to speak to me: and first, I let him know his name should be Friday, which was the day I saved his life: I called him so for the memory of the time. I likewise taught him to say Master; and then let him know that was to be my name: I likewise taught him to say Yes and No and to know the meaning of them.

Precis som Adam som givit namn till alla djur tar sig Robinson rätten att genast namnge Fredag utan att ens fråga om han möjligtvis hetit någonting sedan innan. Det förklaras att han ska få heta Fredag eftersom det var den dag då han ”räddats”.

Frågan är om dagen, och därmed namnet verkligen är så slumpmässig vald som författaren vill påskina: fredagen är ju dagen innan lördagens sabbat, d.v.s. den sjätte dagen, dagen då den första berättelsens människor skapas. Det är inte alls omöjligt att den puritanke Defoe varit bekant med predamitiska tankegångar och låtit Fredag få sitt namn efter den dag då hans släkte skapades. Utan tvekan såg han indianerna och de svarta som hjälpredor skapade åt den vite mannen.
/Jon

Kommentarer (2)

ב

Den här sidan är som sagt tänkt att vartefter vi sakta läser oss genom Bibeln utveckla sig till någon slags bibelkommentar med början i Första Moseboken och siktet inställt på Uppenbarelsebokens sista bokstav eller längre.

Upplägget låter enkelt och logiskt men är bedövande. Det som skrämmer mig mest är inte mängden av Bibelns ca. fjortonhundra sidor utan ”djupet” i de första. På den allra första sidan i Första Moseboken skapas världen. Bara ett par sidor senare är den stackars mänskligheten utkastad ur paradiset och det första mordet har begåtts. Går det över huvud taget någonsin att bli färdig, att gå vidare?

Det finns en chassidisk legend om rabbi Susja som aldrig kom längre än till Första Mosebokens tredje rad. Så fort han hörde ”Gud sade” blev han utom sig och hans vänner var tvungna att föra honom till vedskjulet. Där hörde de honom slå på väggarna medan han gråtande ropade ”Gud sade…”, ”Gud sade…”.

Ännu mer nedslagen blir man om man försöker söka stöd och inspiration i vad som redan skrivits om Bibeln. Det har skrivits mer än vad som någonsin går att läsa under ett människoliv. Finns det ens någonting kvar att säga?

Lider man dessutom som jag av vad jag i brist på ett bättre uttryck kallar för ”Grundens förbannelse” gör man det nästan omöjligt för sig: det går alltid att lära sig lite mer, läsa lite till och gräva sig lite djupare för att hitta en fastare grund att utgå från. (Hela det här projektet skulle förresten kunna ses som ett sökande efter en sådan grund, för finns det över huvud taget en sådan för vår ”kultur” så är nog bibeln ett bra ställe att börja leta på.)

Skapelsen enligt Första moseboken är i USA föremål för en tragikomisk debatt mellan ”kreationister” och ”evolutionister”. Jag vill passa på att tacka Gud för att vi slipper ta den diskussionen, ett projekt som det här skulle knappast gå att göra på engelska idag.

Det går inte ens att komma förbi Första mosebokens första bokstav innan man snubblar på en mycket äldre debatt:

Moseböckerna har fått sina hebreiska namn av det första ordet i respektive bok. Första moseboken kallas på hebreiska ”Breshit”, som betyder ”I begynnelsen” och skrivs så här:

בראשית

Judiska skriftlärda har länge frågat sig varför skapelseberättelsen börjar med det hebreiska alfabetets andra bokstav, bet (ב) och inte med med dess första – det stumma, ljudlösa och vokalbärande alef (א). Hebreiskan skrivs från höger till vänster, alltså i samma riktning mot vilken bokstaven bet öppnar sig:

”Vad lärde Rabbi Chia ut men om vilket det påstods att Rabbi Jonah sagt i Rabbi Levis namn?

-Världen skapades med [bokstaven] bet (ב) som är avgränsad på alla utom en sida, till fingervisning om att du inte är behörig att efterforska varken vad som är i det övre eller i det nedre. Inte heller om vad som var dessförinnan eller om vad som komma skall. Endast om det som varit sedan världens tillblivelse.” (Bertil Adania, Rum i talmud)

Här har vi alltså en dunkel varning men också en tydlig början. Vill man dessutom dra en moralisk lärdom av det hela, och det är någonting som jag, eller åtminstone mitt resonemang törstar efter så kan man betänka att ב på hebreiska betyder ”hus”.

Det var första spiken, nu följer:

[I begynnelsen

/Jon

Kommentarer (2)

Varde blogg

Jag har bestämt mig för att läsa Bibeln från pärm till pärm och under tiden, tillsammans med mina kumpaner Jon och Rasmus, berätta om det jag möter. Vi gör detta för vi vet att Bibeln och dess berättelser har präglat alla våra värderingar, sanningar och historia. Således präglar Bibeln oss och vår världsuppfattning än idag. Kort sagt; Bibeln berör oss alla. Vare sig vi tycker om den eller inte.

Huruvida man tycker om bibeln eller inte förutsätter dock att man har viss kunskap om den och kunskapen om Bibeln är inte särskilt stor. Få människor i Sverige idag har läst hela Bibeln och de som har gjort det tenderar att vara religiösa extremister. Varken konfirmationsundervisning eller ens ett medlemskap i Svenska Kyrkans Unga innebär att man vet mycket mer om Bibeln än på ett ungefär vad Jesus sa i Bergspredikan. Böckernas bok består dock av ganska mycket mer än så.

Hösten 2006 bodde och arbetade jag på Sri Lanka. Tyngd av ensamhet började jag läsa Bibeln. När jag började läsa bibeln var jag troende kristen, men när jag kommit till tredje mosebok var min tro som bortblåst. I trons ställe hade en fascination inför denna enorma bok växt fram. På ön mitt ute i vattnet, den indiska oceanen, svävade jag i ensamhet och kände hur jag ville berätta om bibeln, hur jag ville starta ett upplysningsprojekt. Gud sade ”Varde ljus”, jag sade ”Varde blogg”.

Genom 3000 år har denna bok skänkt världen krig och konst, politik och tröst. Det geografiska område och guden Bibeln berättar om befinner sig sedan länge i brännpunkten för konflikter av globala mått. Bibeln är full av krigshets och hyllande av besinningslöst våld. Idag är världen full av besinningslöst våld som utövas med hänvisning till Abrahams gud. Bibeln går inte att skilja från kriget. Samtidigt är Bibeln fylld av det vackra, poetiska och lustfyllda och det är omöjligt att räkna alla de konstverk, böcker, musikstycken som Bibeln inspirerat. Bibeln går inte att skilja från konsten. Det är väl uppenbart att det måste vara något speciellt med den här boken.

Jag hoppas att vi kan inspirera fler att läsa bibeln och genom en både respektfull och respektlös hållning kan fungera som ett botemedel mot obehaglig fundamentalism som till exempel föreningen Humanisterna.

Joel

Kommentarer (8)

Test

Test

Kommentarer (1)