Den här sidan är som sagt tänkt att vartefter vi sakta läser oss genom Bibeln utveckla sig till någon slags bibelkommentar med början i Första Moseboken och siktet inställt på Uppenbarelsebokens sista bokstav eller längre.
Upplägget låter enkelt och logiskt men är bedövande. Det som skrämmer mig mest är inte mängden av Bibelns ca. fjortonhundra sidor utan ”djupet” i de första. På den allra första sidan i Första Moseboken skapas världen. Bara ett par sidor senare är den stackars mänskligheten utkastad ur paradiset och det första mordet har begåtts. Går det över huvud taget någonsin att bli färdig, att gå vidare?
Det finns en chassidisk legend om rabbi Susja som aldrig kom längre än till Första Mosebokens tredje rad. Så fort han hörde ”Gud sade” blev han utom sig och hans vänner var tvungna att föra honom till vedskjulet. Där hörde de honom slå på väggarna medan han gråtande ropade ”Gud sade…”, ”Gud sade…”.
Ännu mer nedslagen blir man om man försöker söka stöd och inspiration i vad som redan skrivits om Bibeln. Det har skrivits mer än vad som någonsin går att läsa under ett människoliv. Finns det ens någonting kvar att säga?
Lider man dessutom som jag av vad jag i brist på ett bättre uttryck kallar för ”Grundens förbannelse” gör man det nästan omöjligt för sig: det går alltid att lära sig lite mer, läsa lite till och gräva sig lite djupare för att hitta en fastare grund att utgå från. (Hela det här projektet skulle förresten kunna ses som ett sökande efter en sådan grund, för finns det över huvud taget en sådan för vår ”kultur” så är nog bibeln ett bra ställe att börja leta på.)
Skapelsen enligt Första moseboken är i USA föremål för en tragikomisk debatt mellan ”kreationister” och ”evolutionister”. Jag vill passa på att tacka Gud för att vi slipper ta den diskussionen, ett projekt som det här skulle knappast gå att göra på engelska idag.
Det går inte ens att komma förbi Första mosebokens första bokstav innan man snubblar på en mycket äldre debatt:
Moseböckerna har fått sina hebreiska namn av det första ordet i respektive bok. Första moseboken kallas på hebreiska ”Breshit”, som betyder ”I begynnelsen” och skrivs så här:
בראשית
Judiska skriftlärda har länge frågat sig varför skapelseberättelsen börjar med det hebreiska alfabetets andra bokstav, bet (ב) och inte med med dess första – det stumma, ljudlösa och vokalbärande alef (א). Hebreiskan skrivs från höger till vänster, alltså i samma riktning mot vilken bokstaven bet öppnar sig:
”Vad lärde Rabbi Chia ut men om vilket det påstods att Rabbi Jonah sagt i Rabbi Levis namn?
-Världen skapades med [bokstaven] bet (ב) som är avgränsad på alla utom en sida, till fingervisning om att du inte är behörig att efterforska varken vad som är i det övre eller i det nedre. Inte heller om vad som var dessförinnan eller om vad som komma skall. Endast om det som varit sedan världens tillblivelse.” (Bertil Adania, Rum i talmud)
Här har vi alltså en dunkel varning men också en tydlig början. Vill man dessutom dra en moralisk lärdom av det hela, och det är någonting som jag, eller åtminstone mitt resonemang törstar efter så kan man betänka att ב på hebreiska betyder ”hus”.
Det var första spiken, nu följer:
[I begynnelsen
/Jon
