Det är inte bara människan som skapas först i pluralis och sedan i singularis, också skaparen står i pluralis i första kapitlet och i singularis i det andra.
I första kapitlet kallas gud Elohim. Elohim är plural av eloha, ett ord som förmodligen är besläktat med arabiskans allah. Precis som allah är det inget egennamn utan betyder gud i allmänhet och kan användas också om hedniska gudar; det heter till exempel: ”Du skall inga andra elohim hava utom mig”
Kristna har så klart inte varit sena att läsa in treenigheten i detta, varpå judarna påpekat att Elohim visserligen står i pluralis men att han verkar i singular med ett verb i singularis. Så heter det till exempel i genesis första rad att: ”Bereishit (”i början”) bara (verbet ”skapa” i singularis) Elohim (”gudarna”) himmel och jord.” Detta är Gud i hans mest allmänna form.
Den gud som möter oss i andra kapitlet framträder annorlunda än skapelseveckans abstrakta skapargud. Han svävar inte längre över vattnen utan går på jorden. Adam och Eva hör hans steg i trädgården och han har också ett egennamn i singular: JHVH. På samma sätt blir ordet ”adam” som i första kapitlet betecknat mänskligheten som allmänbegrepp under den andra skapelseberättelsens gång ett egennamn. Adam skrivs alltid i singularis maskulinum även när det betecknar en mångfald. Så heter det till exempel: ”Och Elohim skapade adam till sin avbild, till sin avbild skapade han honom, till man och kvinna skapade han dem.”
I det andra kapitlet behandlas ordet adam som ett allmänbegrepp ända fram till att han ska ge namn åt jordens alla djur. Från och med att adam ger namn åt alla djuren blir också Adam ett egennamn.
I andra kapitlet är det alltså inga konstigheter med mängderna men formeln i första kapitlet är minst sagt mystisk: gud i pluralis skapar med en singulär akt människorna i singularis.
/Jon
