Archive for modern historia

Den nye Adam möter den gamle

oktober 1, 2007 den 4:41 e m · Arkiverad under Elohim, genesis, genesis 1, genesis 2, mänskligheten, modern historia, Uncategorized

Att vi alla är barn till Adam och Eva brukar framhållas som en påminnelse om att vi alla är systrar och bröder. Ibland har dock skillnaden mellan de två olika skapelseberättelserna använts för att hävda motsatsen:

1655 utgavs anonymt boken Preadamitae i Amsterdam. Författare var Isaac La Peyrère, denna första latinska utgåva tros ha bekostats av vår nyabdikerade drottning Kristina. Ett år senare, 1656 kom den ut på engelska. I Preadamitae hävdades att Adam inte är förfader till hela mänsklighetens utan bara till judarna som därigenom får en särställning bland folken eftersom bara de s.a.s. skapats handgripligen av gud. Teorin har också den fördelen att man slipper förklara varifrån Kains och Sets fruar kommer med att de skulle gift sig med sina systrar, en incestuös tanke som måste ha varit svårsmält för en puritan som Peyrère.

Peyrère hade skäl till sin försiktighet och anonymitet: redan året därpå, 1657 brann bokbålen i Paris, någonting som knappast gjorde teorin mindre populär.

Riktigt populär blev teorin först lite senare i och med kolonialismen. Det vita Europa som höll på att lägga världen under sig kunde omöjligt tänka sig att dela förfader med sina svarta och röda undersåtar. I denna nya form var bara de vita ättlingar till Adam medan de andra raserna skapats på den sjätte dagen. Negrer och indianer skulle då ha ingått i de levande varelser Adam fick att härska över. De här tankegångarna lever kvar hos mormonerna som fortfarande teologiserar kring vit överhöghet.

1719 utkom Robinson Crusoe. Det är inte svårt att se en ny Adam i Robinson, en idealtyp för den anglosaxiske kolonisten som ensam brukar den nya världens jord precis som Adam en gång var den första att sätta spaden i den gamla världens. Robinson jämför sig också med Adam:

I mean that of not being satisfied with the station wherein God and Nature hath placed them – for, not to look back upon my primitive condition, and the excellent advice of my father, the opposition to which was, as I may call it, my original sin, my subsequent mistakes of the same kind had been the means of my coming into this miserable condition

Lite senare i samma kapitel träffar Robinson Fredag:

Robinson Crusoe

At last he lays his head flat upon the ground, close to my foot, and sets my other foot upon his head, as he had done before; and after this made all the signs to me of subjection, servitude, and submission imaginable, to let me know how he would serve me so long as he lived. I understood him in many things, and let him know I was very well pleased with him. In a little time I began to speak to him; and teach him to speak to me: and first, I let him know his name should be Friday, which was the day I saved his life: I called him so for the memory of the time. I likewise taught him to say Master; and then let him know that was to be my name: I likewise taught him to say Yes and No and to know the meaning of them.

Precis som Adam som givit namn till alla djur tar sig Robinson rätten att genast namnge Fredag utan att ens fråga om han möjligtvis hetit någonting sedan innan. Det förklaras att han ska få heta Fredag eftersom det var den dag då han ”räddats”.

Frågan är om dagen, och därmed namnet verkligen är så slumpmässig vald som författaren vill påskina: fredagen är ju dagen innan lördagens sabbat, d.v.s. den sjätte dagen, dagen då den första berättelsens människor skapas. Det är inte alls omöjligt att den puritanke Defoe varit bekant med predamitiska tankegångar och låtit Fredag få sitt namn efter den dag då hans släkte skapades. Utan tvekan såg han indianerna och de svarta som hjälpredor skapade åt den vite mannen.
/Jon

Comments (2)

Veckan

juli 2, 2007 den 10:16 e m · Arkiverad under genesis, genesis 1, ljus, modern historia, siffror, tideräkning

Först två dagar där Guds aktivitet består i ren separation.
Därefter två dagar som båda inbegriper såväl separation som skapande (i olika ordning).
Sedan två dagar som enbart består av skapande, följt av tilltal.
Slutligen en vilodag (som i senare indelningar lustigt nog hamnat i kapitel två).

Kanske ett mönster att ta fasta på, särskilt om man vill våga sig på att tänka skapelseveckan som en upprepande modell för tillblivelse; 2+2+2+1. Nästan lika befogad tycks dock läsningen 3+3+1, särskilt som processen under dagarna tre och fyra fortgår i olika ordning: Dag tre så sker separationen mellan vatten och land före skapelsen av växter. Dag fyra skapas däremot de lysande himlakropparna innan separationes moment tar vid, genom att ljuset för andra gången(!) separeras från mörkret.
Enda egentliga repetitionen gäller separationen av ljus och mörker, vilket kommer sig av att figurerar två slags ljus. Först Guds ljus (i vilket växterna skapas), sedan himlakropparnas ljus (i vilket djuren skapas). Innebörden i detta kan kontempleras oändligt, men räknar vi dagar får vi än en gång 3+3+1.

Summan blir, hur som helst, sju. Veckan är helig, vilket inte skadar att fundera en stund över, för rent hypotetiskt skulle förstås människan kunna organisera sitt samhällsliv efter helt andra siffror än sju. Ändå har en rad mänskliga högkulturer tidigt antagit just den sjudagarsvecka. Babylonier, hinduer, kineser. Romarna var ovanligt efterblivna – i Rom verkar det länge ha varit ganska underground att räkna samman sina dagar i veckor.
När väl en kultur antagit sjudagarsperiodiseringen, har den inte övergivits – med ett par avskräckande exempel, som bägge motiverats av direkt antibibliskhet (i kombination med försök att påtvinga folk ännu mer arbete). Franska revolutionskalendern, som var i bruk i tolv år, föreskrev en tiodagarsvecka (där varje dag delades in i 10 timmar, vilka var och en delades in i 100 minuter, som i sin tur innehöll 100 sekunder). Fiaskot avskaffades av Napoleon, men bisarrt nog återupptog revolutionärer åter tiodagarsveckan både under 1848 års revolution och 1871 års Pariskommun.
Historiens andra exempel är den sovjetiska revolutionskalendern, i bruk under åren 1929–40, med fem dagar per vecka. Stalin stack inte under stol med att motivet var antireligiöst och syftet var att helt förinta bruket att ta sig en bestämd vilodag –vilket arbetarna dock verkar ha gjort ändå, i hög grad.

Även den fåraktigaste bibelläsare kan dra sig till minnes att Gud, om och om igen, ”såg att det var gott”. Som uttryck för allmän förnöjelse vore det dock minst sagt redundant. Nyckfullheten finner vi i de tillfällen där Gud inte konstaterar det han skapat är gott, utan där det blott heter ”och det skedde så”.
Två av skapelsens moment framstår uttryckligen som ”icke-goda”. Dels andra dagens skiljande av vatten och vatten genom inrättandet av ett himlavalv. Det sker bara, bortom gott och ont.
Dels skapandet av människorna den sjätte dagen, som också bara sker. (Tidigare samma dag hade Gud, för sista gången i veckan, konstaterat att ”det var gott” – men omdömet gällde då landdjuren, och fälldes innan människor kom in i bilden.)

Människorna, inte människan, skapas på den sjätte dagen. Pluralformen är viktig, och jag tänker snart återkomma till den, i samband med ett försök att länka samman skapelseveckan med berättelsen om Edens lustgård, berättad i Genesis andra kapitel.

Rasmus


(Detalj ur en teckning av Fabian Göransson, ”När djävulen skapade världen”.)

Comments (1)