Våtmarker som ”anti-Eden”?

Pruned, en bra blogg om landskapsarkitektur, har skrivit vackert om våtmarker:

Considered useless, a wasteland, an obstacle to a civilization’s Manifest Destiny, power, and glory.

/…/

The anti-Eden.

Frågan om vattenflödena har inte blivit uttömd och fenomenet våtmarker kan inte lämnas utanför den frågan.

(Ämnet berördes kort på Östgötaslätten för snart ett år sedan.)

/ R

Annonser

Comments (1)

En melon är en mäktig fördämning

Det är ofta det man säger inte stämmer överens med det man gör. Trots alla stora ord om flödet så sitter jag här i busken och har inte ens fått ur mig mina omedelbara reflektioner över Rasmus viktiga text om flödet och dammbyggen i Eden. Detta trots att de varit i stort sett färdigformulerade sedan mer än en månad. Att få ner dem på pränt är en annan sak. Har man förstoppning får man krysta hårdare. Tänk vad mycket lättare om jag fick tala till er. Kanske kunde man säga att talet och inte skriften är den uttrycksform som har att göra med flödet. Allt detta är så klart retorik och förhalande men så är också just ordet ”retorik” avlett ur grekiskans ord för att flöda; ”rhein”.

Vad det gäller Rasmus text vill jag till att börja med säga att jag a priori inte kan godta någon modell av Eden som uttryckligen omöjliggör ett pariserhjul. Varken teknik eller energiomvandling är främmande för lustgården. Den är på intet sätt ”naturlig” och spontan utan snillrikt utdikad och kanaliserad. Vattnet och överflödet strömmar genom Adam och Eva precis som genom de otaliga små bäckar som bevattnar blommorna, de två träden, frukterna och alla andra växter och djur. Är inte skovelhjulet och axeln som driver pariserhjulet bara ytterligare en av många kanaler?

I lustgården finns visserligen inget skäl till att ackumulera energi men den håller ändå inne med stora mängder potentiell energi; krukor, träd, frukter och kroppar är små fördämningar i sig, Adam och Eva är fördämningar. Det är alltså inte själva innehållandet och ackumulationen av energi som gör fördämningen omöjlig i Eden, om den alls är det.

Både Rasmus och Joel betonar det jämna flödet. Jag undrar om ett flöde någonsin verkligen är jämnt. Den som har fantasi nog kan blunda och höra porlandet från Edens kanaler inom sig, den som misslyckas bör fylla upp vasken, betrakta ringarna på vattnet och fråga sig om inte rytmen i själva verket är intimt sammankopplad med flödet.

Begreppet rytm kommer från grekiskans ”rhythmos” som är avlett ur samma ord som jag nämnde i inledningen; verbet ”rhein” – att flöda. Sentimentala språkforskare har funnit det betryggande och vackert att människan lärt känna tingens principer av naturen, ur vågornas regelbundna rörelser. Denna romantiska lilla bild har krossats, eller åtminstone fördjupats av den franska lingvisten Émil Benveniste. I essän Det språkliga uttrycket för begreppet ”rytm” visar han att ordet visserligen kommer från ”att flöda” men alls inte kommit till människan som en insikt ur naturens sköte utan är fött som en teknisk term ur en lång tanketradition med början hos de joniska författarna

Språkligt anger konstruktionen med -thmos det sätt på vilket ett verb ter sig i sin fullbordan. Stasis är till exempel handlingen att stå upprätt, stathmos är sättet att hålla sig uppe. Rhythmos betyder alltså ”ett särskilt sätt att rinna”. Ett välbehövligt begrepp i en värld där ”panta rhei”, allt flyter. Det är därför Demokritos kan skriva en avhandling om skillnaderna i ”rytm” hos atomerna, Archilochos kan uppmana oss att lära känna de ”rytmer” som behärskar människorna. Euripides talar om ett mords ”rytm”, en sorgs ”rytm” och ”rytmen” hos ett klädesplagg. Rhythmos är för dessa alltså den tillfälliga, föränderliga formen hos någonting rörligt och flytande.

Det är först hos Platon som begreppet börjar likna det vi känner idag, i Lagarna talar han om att unga män är stökiga men att en viss ordning (taxis) visar sig i deras rörelser ”Denna ordning i rörelsen har fått namnet rytm, medan man kallar röstens ordning för harmoni, där hög ton och låg ton smälter samman, och när de två förenas kalas det körkonst.” Sin färdiga form får begreppet hos Aristoteles genom att definitivt underordnas metron – måttet: ”All rytm mäts genom en avgränsad rörelse.”

Om rytmen alltså är flödets framträdesform så är det kanske just detta som gör vattenkraftverket omöjligt i lustgården; inte för att det håller inne flödet utan att för att det stannar flödets rytm för att ta vara på den potentiella energi som finns i de ansamlade vattenmassornas hydrauliska tryck istället för flödet i sig.

Eva öppnar en melon och bjuder djuren och fåglarna att äta. I dem flödar den ut över lustgårdens alléer och Edens himmel. Frukter, djur och människor; alla är de meandrar i floden, krusningar över ytan och fallande droppar snart åter i det ena.

/Jon

Comments (1)

Lustgården räddad från förstoppning

Flödet rensar ur här på den brinnande busken. Punkterade och utskitna tas de förstoppade drömmerierna om sex och penetration i lustgården med av strömmen. Livet i lustgården definieras av flöden mellan och genom kroppar.

Jag får lite däligt samvete över hur de stackars Jeziderna fått tjäna som kuriosasamling men Maria Anholm återberättar i Jesidkurderna en historia som drar resonemanget till sin spets:

Påfågelns ängel frågade Adam: Har du ätit av säden? Denne svarade: Nej, ty Gud har förbjudit det. Den andre sade: Ät, det gör dig gott. Men då Adam hade ätit, svällde hans mage upp och änglarna fördrev honom från Eden, för att han inte skulle förorena paradiset. Påfågelns ängel, hans rådgivare, lämnade honom ensam att lida rådlös. Han kunde inte följa det naturliga behovet emedan hans kropp var så fullkomlig att den inte hade någon öppning. Gud sände då av medlidande storken, som genom att hacka hål förlöste Adam ur trångmålet. Därför är storken mänsklighetens första välgörare

Det är mycket här som motsäger vår text, dock inte det mest i ögonen fallande om säden som kunskapens frukt; Traktat Berachoth i Talmud säger: ”R. Judah says it was wheat, since a child does not know how to call ‘father’ and ‘mother’ until it has had a taste of corn” Det viktiga för oss är att se vart den här typen av anala drömmerier leder, eller snarare inte leder.

Ett till, uppenbart argument mot tanken att Eva och Adam inte skulle ha förstått att lustgården har en utsida är att Adam kommer utifrån. Han är satt i lustgården för att bruka och vårda den. Då när han och Eva var ett. Eva urskiljdes i Eden. Minns de hur han sprang på slätten? Minns hon hur de sprang? Kanske minns ingen av dem sin tidiga ungdom, kanske minns bara Adam. Erfarenheterna från slätten är onödiga i lustgården. Blir de rastösa ibland? Fingrar de på muren? Drömmer de om storkar?

/Jon

Kommentera

Lustgården räddad från dammbyggen

En kort rekapitulation av hur frågan om Eden och överflödet hittills har vecklat ut sig här på bloggen:
Rasmus
tolkar, åberopande en tolkning av ordet Eden, tillvaron i lustgården som präglad av överflöd. Joel invänder att överflöd är fel ord, att denna tillvaro snarare präglas av ett jämnt flöde. Jon, i ett drag av talmudisk dialektik, upphäver motsättningen genom att peka något som vi, liksom många andra, hade missat – att Eden inte är synonym med lustgården! Slutsats:

Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.

Ja! Alldeles avgörande är att överflödets flod inte tar stopp där. Efter att ha runnit från Eden och genom lustgården fortsätter den ut, delande sig i fyra grenar.
Om alltså Eden är en källa till överflöd, så får lustgården del av detta överflöd i jämn ström, men ej heller lustgården är något slutet system utan har ett jämnt avflöde. Tillvaron i lustgården kan därmed fortgå utan att några excesser behöver störa ordningen. Och tack vare det jämna flödet finns ingen anledning till att ackumulera resurser.
Adam hade, hypotetiskt sett, kunnat bygga ett vattenkraftverk i floden. Visserligen saknade människan – tills hon åt av frukten – kunskapen i hur man bygger vattenkraftverk. Hon torde också ha saknade varje anledning att ansamla energi på det sättet. Om en sådan energiansamling ändå hade uppstått, hade hon fortfarande saknat möjligheten att förslösa överflödet inom lustgårdens ramar. Kanske hade hennes dammbyggen helt förstört lustgården – vilket i så fall hade fått konsekvenser även för världen utanför som bevattnas av de fyra floder som rinner därifrån!

Så betraktat, kan fördrivningen ur lustgården ha varit en akt av omtanke. Därmed gavs människan ett större svängrum för att agera ut kunskapens konsekvenser. Franz Kafka påpekar att Gud hade kunnat låta förstöra lustgården, vilket vore ett långt värre straff än någonsin fördrivningen var. (Kafkas fåordiga konstaterande av detta strålar likväl av tacksamhet.)

Varken Eden eller lustgården förstördes. Även om vägen in dit blockeras av feta små änglar med brinnande svärd, rinner den fyrgrenade floden fortfarande ut därifrån, över den tillvaro som människan nu har att leva.
Floden från Eden är fortfarande överflödets flod. Men bara i lustgårdens mellanstation kunde detta överflöd realiseras i form av ett jämnt flöde. Här utanför möter vi än överflöd, än brist. Vi är genom kunskapen dömda att än förslösa, än ackumulera. Vilket gäller för materiella resurser, men också för kunskapen själv. Även kunskapen måste vara ömsom förslösande, ömsom nyttig.

/ Rasmus


Fördämningar som denna hör ej hemma i lustgårdens flöde.

Comments (1)

Djur

Kommentera

Poros, Eros och Penia

Jag har tidigare citerat ur Platons ”Gästabudet”. Det finns ytterligare ett avsnitt där som har beröringspunkter med vår undersökning och det är Diotimas berättelse om Eros födelse:

När Afrodite hade fötts höll gudarna ett gästabud, och jämte de andra deltog också Metis son Poros [”Överflöd”]. Då de ätit kom Penia [”Brist”] dit för att tigga, eftersom där var kalas. Poros som berusat sig med nektar – vin fanns då ännu inte – begav sig in i Zeus trädgård och drucken som han var somnade han. Penia som för sitt armods skull traktade efter att få ett barn med Poros, lade sig bredvid honom och blev havande och födde Eros.

För Platon betyder detta att Eros har sin plats mellan vishet och oförstånd, han är kärleken till och sökandet efter det sköna och det goda. Den som redan är vis behöver inte söka och de oförnuftiga, de som saknar Eros varken filosoferar eller önskar att bli goda. Eros är alltså inte som man kunde tro en vacker yngling utan en smutsig och barfota landstrykare, det eftersom han är det älskande, inte det älskade.

Hos oss dök det här textstycket upp redan i våras i en text av Jason Wirth. För mig öppnade sig berättelsen först i Wien när vi förstod den tidsligt; Eros uppstår alltid i spänningen mellan överflödet och bristen, inte på väg från det ena till det andra som hos Platon utan som den princip som får oss att skjuta upp, hushålla med och kultivera njutningen. Precis som i Bataillecitatet längre ner så är ”alla problem en fråga om tid”, Eros är mer specifikt det som får oss att fråga oss om vinflaskan smakar bättre nu eller vid skymningen (diskuterar man det länge nog så löser också tiden alla problem. Tiden tar, som Joel konstaterade, hand om de sina) Zeus måste precis som Jahve ha förbannat den som smög sig på barnen i trädgården och för evigt förändrade förutsättningarna för mänsklig njutning. De borde båda ha förstått att de efter en tid kommer att bli lika ”kultiverade” och ”kanaliserade” som sin omgivning.

/Jon

Kommentera

Över flödet

Joel har kritiserat synen på Eden som en överflödets plats och snarare velat fokusera på flödet. Vi kanske har varit för snabba med att sätta likhetstecken mellan Eden och lustgården; Traktat Berachoth i Babylonska Talmud skriver så här:

This is Eden which has never been seen by the eye of any creature, perhaps you will say, Where then was Adam? He was in the garden. Perhaps you will say, the garden and Eden are the same? Not so! For the text says: And a river went out of Eden to water the garden — the garden is one thing and Eden is another.

Är det inte just detta Joel talat om?

Ett flöde rinner ut ur Överflödet och bevattnar trädgården.

/Jon

Comments (1)

Older Posts »