Veckan

juli 2, 2007 den 10:16 e m · Arkiverad under genesis, genesis 1, ljus, modern historia, siffror, tideräkning

Först två dagar där Guds aktivitet består i ren separation.
Därefter två dagar som båda inbegriper såväl separation som skapande (i olika ordning).
Sedan två dagar som enbart består av skapande, följt av tilltal.
Slutligen en vilodag (som i senare indelningar lustigt nog hamnat i kapitel två).

Kanske ett mönster att ta fasta på, särskilt om man vill våga sig på att tänka skapelseveckan som en upprepande modell för tillblivelse; 2+2+2+1. Nästan lika befogad tycks dock läsningen 3+3+1, särskilt som processen under dagarna tre och fyra fortgår i olika ordning: Dag tre så sker separationen mellan vatten och land före skapelsen av växter. Dag fyra skapas däremot de lysande himlakropparna innan separationes moment tar vid, genom att ljuset för andra gången(!) separeras från mörkret.
Enda egentliga repetitionen gäller separationen av ljus och mörker, vilket kommer sig av att figurerar två slags ljus. Först Guds ljus (i vilket växterna skapas), sedan himlakropparnas ljus (i vilket djuren skapas). Innebörden i detta kan kontempleras oändligt, men räknar vi dagar får vi än en gång 3+3+1.

Summan blir, hur som helst, sju. Veckan är helig, vilket inte skadar att fundera en stund över, för rent hypotetiskt skulle förstås människan kunna organisera sitt samhällsliv efter helt andra siffror än sju. Ändå har en rad mänskliga högkulturer tidigt antagit just den sjudagarsvecka. Babylonier, hinduer, kineser. Romarna var ovanligt efterblivna – i Rom verkar det länge ha varit ganska underground att räkna samman sina dagar i veckor.
När väl en kultur antagit sjudagarsperiodiseringen, har den inte övergivits – med ett par avskräckande exempel, som bägge motiverats av direkt antibibliskhet (i kombination med försök att påtvinga folk ännu mer arbete). Franska revolutionskalendern, som var i bruk i tolv år, föreskrev en tiodagarsvecka (där varje dag delades in i 10 timmar, vilka var och en delades in i 100 minuter, som i sin tur innehöll 100 sekunder). Fiaskot avskaffades av Napoleon, men bisarrt nog återupptog revolutionärer åter tiodagarsveckan både under 1848 års revolution och 1871 års Pariskommun.
Historiens andra exempel är den sovjetiska revolutionskalendern, i bruk under åren 1929–40, med fem dagar per vecka. Stalin stack inte under stol med att motivet var antireligiöst och syftet var att helt förinta bruket att ta sig en bestämd vilodag –vilket arbetarna dock verkar ha gjort ändå, i hög grad.

Även den fåraktigaste bibelläsare kan dra sig till minnes att Gud, om och om igen, ”såg att det var gott”. Som uttryck för allmän förnöjelse vore det dock minst sagt redundant. Nyckfullheten finner vi i de tillfällen där Gud inte konstaterar det han skapat är gott, utan där det blott heter ”och det skedde så”.
Två av skapelsens moment framstår uttryckligen som ”icke-goda”. Dels andra dagens skiljande av vatten och vatten genom inrättandet av ett himlavalv. Det sker bara, bortom gott och ont.
Dels skapandet av människorna den sjätte dagen, som också bara sker. (Tidigare samma dag hade Gud, för sista gången i veckan, konstaterat att ”det var gott” – men omdömet gällde då landdjuren, och fälldes innan människor kom in i bilden.)

Människorna, inte människan, skapas på den sjätte dagen. Pluralformen är viktig, och jag tänker snart återkomma till den, i samband med ett försök att länka samman skapelseveckan med berättelsen om Edens lustgård, berättad i Genesis andra kapitel.

Rasmus

(Detalj ur en teckning av Fabian Göransson, ”När djävulen skapade världen”.)

Direktlänk